Så var det dags igen för en ny hämndbok av Unni Drougge. Den tredje i ordningen. Den som lämnade henne den här gången var alltså jag. Och som alla uppföljare skall den senaste i serien helst vara värre än den förra och i Unnis fall måste den innehålla ännu fler absurditeter för att få medieutrymme och sälja böcker.

Den här gången har hon således gjort en ”The Best of”-utgåva. I första boken var det en kille som misshandlade henne fysiskt. I den andra var det en kille som misshandlade henne sexuellt. Det tredje kräket – det vill säga jag, ”The Best of”-utgåvan – har för att överträffa sina två föregångare, fått misshandla henne såväl fysiskt och psykiskt som sexuellt.

Och så sitter Unni Drougge och intygar inför hela svenska folket, i varenda tidning och tv-kanal som vill göra reklam för hennes senaste hämndbok, att ”allt detta är sant”. Mitt problem är att detta är lögn.

Unni och jag inledde vårt förhållande hösten 1998. Detta var alltså samma år som hämndbok nummer två gavs ut, den där hon inte bara nöjde sig med att ljuga och förtala en före detta pojkvän som dumpat henne, utan även dennes barn – hon bröt även mot anonymiteten inom AA (Anonyma Alkoholister) och NA (Anonyma Narkomaner) genom att lämna ut flera av deras medlemmar. Hon var 42, jag var 23. Till en början var förhållandet väldigt stormigt.

Vi drack i princip varje dag, började efter lunch och fortsatte sedan resten av dagen. Hur hon hade tid att vara mamma till fem barn kan man undra.

Det dröjde dock inte mer än ett par månader förrän det visade sig att hon ”kände sig helt ut- sliten av allt arbete med barnen” och ”behövde fokusera på karriären” och att det därför var ”dags att pappan tog sitt ansvar”.

Sagt och gjort, fyra av fem ungar skickades på porten och pappan fick göra om sin lägenhet. Hon bytte sedan sin sexrummare till en tvårummare för att markera att det också i framtiden skulle bli omöjligt för henne att ta hand om barnen.

Den 14 april år 2000 gick ett av våra vanliga fyllebråk överstyr. Det enda sättet för oss att gå vidare och det enda sättet för mig att verkligen visa henne, mig själv, och oss som par, att jag helt och fullt tog på mig ansvaret för att jag varit våldsam mot henne, var att göra en polisanmälan, vilket vi gjorde tillsammans 2–3 timmar senare samma natt.

Detta innebar slutet på en mycket destruktiv period och början på ett nytt förhållande.

Jag har sedan den dagen aldrig burit hand på henne, eller någon annan heller för den delen. Jag drog drastiskt ner på drickandet och började gå i terapi.

Unni slutade dricka och knarka. Vi blev ett vanligt, rätt så lyckligt par. Mitt i den vevan, närmare bestämt den 12 november 2001, fick jag så min dom: 70 timmars samhällstjänst.

Har man gått över gränsen så fullständigt som jag hade gjort mot min flickvän så finns det en sak man vill mer än något annat: att gottgöra henne. Och jag gjorde vad jag kunde.

På nätterna sprang jag runt i stan och klistrade upp affischer med bilder på hennes böcker, gjorde research åt henne och sålde min lägenhet för att försörja henne medan hon skrev på sin nya bok – som för övrigt handlade om en 40-årig kvinnlig pedofil som blir besatt av en pojke.

Tillsammans med min bror Marcus startade jag en agentur och satte igång att försöka sälja hennes böcker utomlands.

Under perioden 2001–2003 var Unni och jag lyckliga. I Expressens Söndagsbilaga den 17 augusti 2003 deklarerade hon till och med att hon var ”världens lyckligaste kvinna”.

Hon sade bland annat följ-ande:

”Nu vet jag att jag är älskad. Kärleken förändrar väldigt mycket, även om det låter klyschigt. Niclas och jag blev vänner innan vi roterade i sänghalmen och den turordningen var jag inte precis van vid. Han vet verkligen vem jag är. Han är min bäste vän, han supportar mitt skrivande och han förstår mig. Det allra bästa är att han är helt befriad från avund. Där har han lärt mig jättemycket.”

Allt var frid och fröjd fram till dess att agenturen började få framgång. Sedan vände det. För det var inte med Unni vi fick framgång. Det var med en annan kvinnlig författare.

Och så fortsatte det. Gång på gång var det någon annan författare som fick framgång. Det gjorde Unni fruktansvärt avundsjuk. Hon hatade än den ena än den andra. Livet var orättvist och alla framgångsrika författare var värdelösa ”idioter”. All denna avund och vrede bröt ner vårt förhållande.

Till slut orkade jag inte längre och gjorde slut med henne hösten 2005. Hon hotade då att ta livet av sig, så jag stannade hos henne tills hon var någorlunda stabil. Sedan flyttade jag till kontoret och fortsatte att betala hennes hyra i sex månader.

Till en början, då hennes hopp fortfarande fanns att hon kunde få mig tillbaka, skrev hon fina brev. Men så snart hon fick reda på att jag träffat en annan ändrades allt. Då utnämndes jag till Satan själv.

Hon skrev sin bok, skickade den till andra författare, ringde till och med upp några och försökte få dem att lämna min agentur, kontaktade samtliga förlag jag samarbetar med i Sverige i samma syfte, började förfölja min sambo, osv, osv, i all oändlighet.

Unni Drougge har påstått de mest lögnaktiga och djupt kränkande saker om mig den här hösten i syfte att lansera sin senaste hämndbok.

Nej, jag har aldrig burit hand på henne eller någon annan sedan den 14 april 2000. Nej, jag har aldrig misshandlat någon psykiskt eller sexuellt vare sig före eller efter detta datum. Nej, jag ”hjärntvättade” aldrig Unni Drougge till något och självklart inte till att lämna ifrån sig barnen till pappan. Det var helt och hållet hennes eget beslut. Det vet hon och det har hon dåligt samvete för.

Ja, jag begick ett stort misstag för drygt sju år sedan, det har jag redan erkänt både inför domstol och henne. Jag har tagit mitt straff och har aldrig upprepat mitt misstag.

Legitimerar verkligen detta sju år gamla misstag – som jag har erkänt och sonat – att Unni Drougge ska kunna ljuga och för- tala mig och min familj för de mest groteska saker som hennes perversa fantasi lyckas uppbringa?

Faktum är att hon sedan drygt ett år tillbaka ägnar all sin energi åt att föröda mitt liv. Självklart med det samtidiga och ädla syftet att sälja sin senaste roman och tjäna så mycket pengar som möjligt.

Niclas Salomonsson

litterär agent