Från att ha varit en numerärt sett marginell aktivitet i samhällets utkant har högre utbildning blivit en verksamhet som dagligen involverar fler människor än de flesta traditionella svenska näringsgrenar; elituniversitet har blivit massuniversitet.

Denna expansion är på många sätt en civilisatorisk landvinning. Den har inneburit demokratisering, ökad social mobilitet, höjd medborgerlig kunskapsnivå och mer vetenskaplig forskning. Men under senare år har allt fler börjat ställa sig frågan om förändringarna i kunskapsproduktionens villkor inte har gjort många av våra traditionella föreställningar om universitetet obsoleta.

Förväntningarna på vad universitet och högskolor ska leverera har vuxit lavinartat: ska skapa ny kunskap, generera upptäckter och innovationer, bidra till ekonomisk tillväxt, jämlikhet och jämställdhet, lösa sociala och ekonomiska samhällsproblem, tillhandahålla välutbildad arbetskraft, främja bildning och personlig utveckling.

Våra lärosäten är inte längre platser där forskare fritt kan följa sin nyfikenhet och förmedla sina vetenskapliga ideal till studenterna utan större inblandning från omvärlden. Målet har i stället blivit alltmer intim samverkan med politik, näringsliv och civilsamhälle för att få fram innovationer som stärker svensk ekonomi och levererar lösningar på pressande samhällsproblem.

En del bejakar denna förändring och ser nya postindustriella paradigm för forskning och utbildning växa fram; elfenbenstornet, sägs det, är ett föråldrat elitistisk ideal som leder till stagnation och isolering. Men det finns också en växande skepsis. Allt fler akademiska lärare uttrycker oro för att ökad styrning av forskningsmedel, marknadsanpassning, fyrkantiga utvärderingssystem och managementtänkande samverkar för att underminera den akademiska friheten.

Universitet och högskolor, menar dessa kritiker, måste vägledas av ett sökande efter sanning som är oberoende av vinst eller politisk nytta; på längre sikt är den enda säkra garantin för att högre utbildning och forskning kommer att leva upp till de krav på kvalitet som samhället förväntar sig.

Kan man då säga att den akademiska friheten är hotad i kunskapssamhället? Jag har försökt besvara den frågan i den nyutkomna studien En akademisk fråga? EN ESO-rapport om frihet i den högre skolan där jag analyserar utvecklingen av högre utbildning från andra världskriget fram till i dag.

Bilden är sammansatt. Om man till exempel menar lärosätenas självständighet från statsmakten så här friheten onekligen ökat i jämförelse med centralstyrningen på femtio- och sextiotalen. Däremot har självständigheten från näringslivet minskat, inte minst inom medicin, där det numera är tillåtet för forskare att driva egna företag eller vara anställda utanför universitet. Och om man tar rätten att undervisa fritt – vilket också är en central del av den traditionella akademiska friheten – tycks den varken ha minskat eller ökat över tid.

Men på två områden finns det stora problem som måste åtgärdas om svenska lärosäten ska kunna utvecklas till intellektuellt och socialt vitala forskningsmiljöer.

Det första rör universitets- och högskolelärarnas situation. Rent formellt har de sin lagstadgade frihet att fritt välja forskningsuppgift och metod. Men villkoren när det gäller möjligheterna att få medel för att bedriva denna forskning har förändrats edan femtio- och sextiotalet. Dagens universitetslärare är i hög grad beroende av externa anslag vilket leder till anpassning till strategiska målsättningar och rådande forskningsideologiskt klimat.

Naturligtvis måste det finnas medel som tilldelas de forskare och projekt som bedöms som mest lovande i nationell och internationell konkurrens. Det kanske också är bra att det finns strategiska pengar för att uppmuntra vissa forskningsområden. Men forskningsråd och stiftelser har fått en alltför stor betydelse i förhållande till universitet och högskolor. Vi kommer inte att få nya nobelpris genom strategiska satsningar utan genom långsiktigt arbete för att göra universitet och högskolor till vitala och attraktiva läromiljöer.

Därför måste alla disputerade lärare ha egna forskningsmedel för att bedriva forskning utifrån sin egen individuella nyfikenhet. Poängen med det som kallas fakultetsmedel, det vill säga icke öronmärkta forskningspengar till universitet och högskolor, är att de skapar pluralism och självständighet inom lärarkåren.

Argumentet mot en ökad satsning på individuella forskningsmedel till universitets- och högskolelärare brukar vara att man avsäger sig anspråk på kvalitetskontroll av forskningen. På ett sätt är det en lustig invändning: man tycker ju att den som har disputerat och sedan fått anställning på ett lärosäte borde vara kvalitetskontrollerad.

Men naturligtvis kommer inte alla disputerade universitets- och högskolelärare att leverera spetsforskning. Men det är heller inte avsikten. Poängen är att alla universitetslärare är universitetslärare.

Eller rättare sagt borde vara det. Den svenska universitetslärarkåren är nämligen extremt fragmenterad. Utländska akademiker förundras ofta över den svenska uppdelningen i olika lärarkategorier, som ytterst går tillbaka till införandet av lektorerna på femtiotalet; dessa skulle enbart ägna sig åt undervisning för att avlasta professorerna. Även om man genomfört en rad reformer som gett lektorer och andra lärarkategorier ökade forskningsmöjligheter har det lämnat starka spår i form av en permanent nedvärdering av undervisning.

Detta är fatalt. Kopplingen mellan forskning och undervisning utgör navet i den utväxling mellan samhälle och vetenskap som sker på universitetet: det vetenskapliga förhållningssättet möjliggör friheten i seminarierum och föreläsningssalar (allt kan diskuteras utifrån en sanningssträvan) och kravet att forskaren ska undervisa tvingar denne att reflektera över sina resultat i förhållande till studenterna som förträdare för det bredare samhället.

Om det inte finns ett nära samband mellan forskning och undervisning behöver vi heller inte universitetet som samhällsinstitution. Då kan vi lägga alla forskningspengar i olika råd och stiftelser och enbart ha yrkeshögskolor.

Därför föreslår jag en grundläggande konstitutionell ordning för allasvenska lärosäten för högre utbildning som garanterar:

• Alla disputerade lärare/forskare vid svenska lärosäten ska ingå i en gemensam karriärplan enligt den amerikanska tenure track-modellen. Grundfördelningen bör vara 50 procent forskning och 50 procent undervisning.

• Alla disputerade lärare/forskare har rätt till betald egen forskning under längre sammanhållande perioder, så kallade sabbaticals. Denna rätt ska vara absolut individuell, det vill säga inte underställd någon kollegial prövning.

• Alla lärare/forskare har en plikt att ta ansvar för sitt lärosäte som social och intellektuell miljö

HENRIK BERGGREN

författare och historiker, presenterar i dag Den akademiska frågan – en ESO-rapport om frihet i den högre skolan