En delrapport från Regeringens långtidsutredning 2011 gav nyligen den förda arbetsmarknadspolitiken väl godkänt. Det är en mycket förvånande slutsats i en situation där arbetslösheten bland svenska ungdomar under krisen stigit till cirka 25 procent och därmed befäster Sveriges ställning som det land i EU där ungdomsarbetslösheten är störst. Alldeles färsk SCB-statistik visar också att ungefär var tredje ungdom i åldern 20–24 år lever i utanförskap.

Det har påståtts att ungdomsarbetslösheten är ett överdrivet problem. Som grund för detta påstående har angetts att det EU-anpassade sättet att definiera arbetslöshet innebär att ungdomsarbetslösheten fördubblas då även studerande som söker arbete tas med i gruppen. Men om man använder denna EU-definition för att jämföra med andra europeiska länder så framkommer att Sverige är sämst i EU på att ge ungdomar tillträde till arbetsmarknaden.

Sverige har en officiellt definierad ungdomsarbetslöshet på 25 procent. För EU i sin helhet är denna siffra 20 procent. Av alla arbetslösa i Sverige är 39 procent ungdomar mellan 15–24 år. I EU utgör de arbetslösa ungdomarna bara 22 procent. Sverige är det land i EU där ungdomarnas andel av den totala arbetslösheten är störst (Eurostat kvartal 3, 2010).

För att få en rättvisande bild av ungdomsarbetslösheten behöver man fokusera på ungdomar mellan 20–24 år och räkna bort de heltidsstuderande som söker jobb inklusive de som fortfarande studerar på gymnasiet. Detta är inte möjligt i SCB:s månatliga arbetskraftsstatistik. Däremot går det att göra med hjälp av den SCB-rapport om befolkningens studiedeltagande som publicerades i onsdags. Rapporten bygger på så kallad registerstatistik från slutet av 2009.

Enligt denna rapport är det 132875 av ungdomarna mellan 20 och 24 år som varken studerar eller arbetar. Lägger vi till de 66600 ungdomar (AKU kvart 4 2009) som arbetar men anser att de är undersysselsatta beroende på att de bara arbetar deltid kommer vi upp till den hisnande siffran 199000. Och då är inte de ungefär 20000 heltidsstudenter som söker arbete inräknade.

Detta innebär att ungefär 200000 ungdomar av totalt 605000 i åldern 20–24 år, eller var tredje, lever i ett utanförskap där de varken studerar eller lönearbetar så mycket som de skulle önska. Enligt Eurostat och SCB tycks alltså Sveriges ungdom vara utsatta för en social katastrof. Hur har det gått till? Hur har detta kunnat ske utan att det uppmärksammas?

Ungdomarnas andel av arbetslösheten minskar under 90-talet. Men från och med 2000 stiger andelen successivt. Detta sker samtidigt som arbetsmarknaden måste lösa två demografiska problem. Den stora 40-talistgenerationen ersätter den betydligt mindre 30-talistgenerationen och en ny mycket stor ungdomsgeneration skall försöka ta plats i arbetslivet.

Sedan 2000 har den äldsta gruppen på arbetsmarknaden, de som är 55–64 år, kraftigt ökat i antal. Andelen personer som arbetar i denna åldersgrupp har också ökat. I både absoluta och relativa tal arbetar alltså fler äldre än någonsin.

Sedan 2001 har antalet ungdomar mellan 15–24 år ökat med drygt 200000 personer. Dessa skall alltså försöka ta sig in på arbetsmarknaden samtidigt som 40-talisterna ersätter den betydligt mindre generationen av 30-talister som nu går i pension.

Från forskning vet vi att en lång tids arbetslöshet kan leda till att man aldrig kommer in på arbetsmarknaden. Tvärtemot vad som påståtts så är också den så kallade långtidsarbetslösheten (mer än 26 månaders arbetslöshet) mycket hög bland ungdomar eller 3,4 procent (och då är inte de ungdomar som inte aktivt söker jobb inräknade) medan den för resten av arbetskraften bara är 2,4 procent. För att motverka den katastrofala ungdomsarbetslösheten krävs kraftfulla åtgärder speciellt för ungdomar. Den måste bli en prioriterad fråga på de politiska partiernas dagordning.

Vi föreslår därför att det tillsätts en kriskommission för den akuta ungdomsarbetslösheten. Eftersom det inte finns några enkla recept bör kommissionen pröva alla tänkbara insatser med hjälp dels av den expertis som finns runt om i landet inom privat och offentlig sektor, och dels av forskare som studerat olika aspekter på detta. Vid en sådan prövning måste kostnader för åtgärder ställas mot kostnader för en förlorad generation, det vill säga ekonomiskt stöd av olika slag, sjukvård, polisiär verksamhet etcetera.

Insatserna kan bestå av allt från stimulans till tidigare påbörjande av högskolestudier, utbildningsplatser till stöd för generationsväxlingsprogram och beredskapsarbeten för att tidigarelägga arbeten med infrastruktur av olika slag. Insatserna måste ges en konkret utformning på lokal nivå, kanske i form av att ungdomsakuter inrättas.

Till regering, oppositionspartier och näringsliv vill vi framhålla att ungdomsarbetslösheten måste ses och erkännas som det stora problem den är. Problemet kan inte ignoreras med hänvisning till att det finns svårigheter att tolka statistiken. Vi vill också peka på att problematiken delvis är demografiskt betingad och att det därför är möjligt att göra insatser i ett tidsbegränsat perspektiv, som med olika medel öppnar vägar till studie- och arbetsplatser för att förhindra ett för ungdomar farligt utanförskap.

ANNA-KATRIN BÄCKLUND

docent i kulturgeografi, Lunds universitet

STAFFAN LINDBERG

professorer emeritus i sociologi, Lunds universitet

PER OLOF OLOFSSON

professor emeritus i sociologi, Högskolan i Halmstad