I veckan presenterade Regeringen sitt nya super-projekt, Framtidskommissionen. Under ett och ett halvt år ska en kommission bestående av de fyra allianspartiernas partiledare, och nio särskilt utvalda personer, diskutera framtidens frågor och lösningar. Siktet är inställt på Sverige 2020 och 2050.

Framtidskommissionen är i allra högsta grad relevant, det finns stora globala utmaningar som påverkar Sverige, och mycket att göra i Sverige för att vi ska vara ett land där alla kan påverka, känna delaktighet och kunna ta plats. En nyckelutmaning handlar om demografin – att svenskar lever allt längre och att det föds färre barn. Därmed kommer den del av befolkningen som arbetar bli färre i relation till den del av befolkningen som är pensionerade. Detta är en stor utmaning för de som är unga idag i Sverige.

För att den unga generationen ska kunna svara upp mot de krav som kommer ställas på dem under de kommande femtio åren håller det inte att unga exkluderas från påverkan och beslutsfattande. Lanseringen av Framtidskommissionen blev ett alldeles för tydligt exempel på hur regeringen värderar unga och ungdomsorganisationer.

Lanseringen var på Blackebergs gymnasium. Symboliken var tydlig – det är er, ni som är unga, Framtidskommissionen handlar om. Efter att en panel, bestående av personer som är relativt unga, fått föra fram sina perspektiv kring de utmaningar Sverige står inför, var det dags att presentera vilka som skulle ingå i Framtidskommissionen. Bland de namn som räknades upp fanns inte en enda person under 30 – bortsett från Annie Lööf som ju som bekant är partiledare för Centerpartiet. Medelåldern på de utsedda medlemmarna i kommissionen är 47 år. Alla är såklart enastående kompetenta individer, men år 2050 – som kommissionens sikte är inställt på – kommer alltså deras medelålder vara 86 år.

Unga och ungdomsorganisationer får alldeles för ofta höra från övriga samhället att vi är framtiden – att det är vi som kommer forma framtidens samhälle och hantera framtidens utmaningar. Ibland antyder detta närmast någon form av science-fiction-utveckling där unga kommer ta initiativ till flygande bilar och andra galna innovationer som de som är beslutsfattare idag aldrig skulle komma att tänka på.

Med det perspektivet missar man helt att unga och ungdomsorganisationer arbetar för inflytande och påverkan idag, här och nu! Vi hanterar problem och utmaningar som unga står inför, idag. Men vi reduceras till något exotiskt som inte är en del av dagens samhälle. Därmed blir det också bekvämt och rättfärdigat att inte lyssna på eller bereda plats för oss som är unga idag – för vår tid kommer ju senare.

Det allra mest basala i att se till att den generation som är ung idag kan svara upp mot de utmaningar Sverige står inför idag och kommande femtio år är att se till att unga släpps in i rummen, och kan påverka de långsiktiga lösningarna. I de fall detta inte görs riskerar de insatser som sker att bli irrelevanta, illegitima och ineffektiva. Framtidskommissionen hade kunnat vara en möjlighet att på riktigt säkra en dialog mellan beslutsfattare och ledare i olika generationer, men chansen är förlorad och ungdomsorganisationerna får återigen stå vid sidlinjen och titta på.

Vad Framtidskommissionen kommer fram till är ännu oklart, och att ha några unga spelare på plan hade inte garanterat att kommissionen sluppit undan självmål. Men att låta unga stå vid sidan av när de vuxna diskuterar borgar inte för en långsiktig lösning och framtida segrar. ”Unga är framtiden” men ska tydligen inte ha en plats i Framtidskommissionen.

SEHER YILMAZ

ordförande LSU – Sveriges ungdomsorganisationer

FELIX KÖNIG

vice ordförande LSU – Sveriges ungdomsorganisationer