Vänsterpartiets kongress beslutade att partiet ska verka för ett förbud mot bemanningsföretag. Det är inte särskilt överraskande att ägarna till bemanningsföretaget Framtiden, Marcus Andersson och Fredrick Carlsson, ogillar det beslutet (Brännpunkt 11/1). Deras bolag har fyrdubblat sin vinstmarginal på bara ett par år och hoppas givetvis på fortsatt goda affärer.
Otrygga anställningar och inhyrning måste minska till förmån för fasta jobb.
Josefin Brink
Däremot är deras argumentation både ohederlig och felaktig när de påstår att ungdomsarbetslösheten automatiskt skulle stiga om bemanningsföretagen avvecklades. De arbetsuppgifter som idag utförs av inhyrd personal skulle naturligtvis behöva utföras även utan bemanningsföretag. Arbetsgivarna skulle helt enkelt få anställa folk för att utföra dem.
Fram till 1992 var bemanningsföretag förbjudna i svensk lag. Tittar vi fem år bakåt från just det året kan vi konstatera att Sverige då hade en arbetslöshet som pendlade mellan 1 och 2 procent. Att 1992 var det år då antalet uppsägningar slog alla rekord och att vi sedan dess aldrig har varit i närheten av så låg arbetslöshet har noll och intet samband med att det då blev tillåtet med bemanningsföretag.
På motsvarande sätt skulle en avveckling av bemanningsbranschen knappast påverka arbetslöshetsnivån idag. Det är helt andra faktorer som avgör arbetslöshetens storlek och vilka som drabbas av den. Finans- och penningpolitikens utformning, internationella konjunkturer och kriser, produktivitetsutveckling och utbildnings- och arbetsmarknadspolitik för att nämna några.
Frågan om bemanningsföretagens vara eller inte vara handlar inte om arbetslöshet, utan om vilka villkor som gäller i arbetslivet. Det stämmer som debattörerna skriver att ungdomar och personer med utländsk bakgrund är kraftigt överrepresenterade i bemanningsbranschen – liksom i kategorin tillfälligt anställda med otrygga villkor.
Ungdomsarbetslösheten och diskrimineringen av utlandsfödda har kommit att bli en ursäkt för att just dessa grupper ska betala priset för företagens allt hårdare krav på flexibilitet. För att legitimera den ordningen måste arbetsgivarorganisationerna hävda att det enda alternativet till de här otrygga jobben är arbetslöshet.
Det är den skrämseltaktiken Andersson och Carlsson försöker sig på i sin debattartikel. Den är lika osann idag som den varit genom hela den moderna historien. Enskilda branscher har kontinuerligt dukat under för att ge plats åt mer produktiva produktionssätt.
Vänsterpartiet har en ambitiös politik för att bekämpa arbetslösheten genom investeringar i grön omställning, modern infrastruktur, bostäder och välfärd. De nya jobben ska vara värdiga jobb med bra villkor för alla oavsett ålder och ursprung. Då måste otrygga anställningar och inhyrning minska till förmån för fasta jobb. Vi är inte så naiva att vi tror att det går att genomföra över en natt. Men vi är övertygade om att det är vägen till både fler och bättre jobb.
JOSEFIN BRINK (V)
arbetsmarknadspolitisk talesperson
