På nyhetsplats kunde vi för några dagar sedan läsa om sjukvårdspersonals ohyggliga upplevelser i samband med att foster överlever sena aborter. Flera fall redogjordes för och det framgick att sådana händelser är regelbundet återkommande. Personalen är förbjuden att underlätta för fostren att dö, eller att ge dem smärtlindring eller att ens sitta med dem i famnen tills de avlidit. De lämnas ensamma i sköljrummet. De kan leva upp till en timme.
Samma vecka upprördes människor av nyheten att de flesta kor som slaktas i Europa dör utan smärtlindring. Den nyheten slogs upp stort i medierna. Som djurvän tycker jag det är obegripligt att en kultur som präglas av ett så stort välstånd som vår egen av vinstintresse kan utsätta djur för onödigt lidande. Jag tycker att det är upprörande, och det är en uppfattning jag delar med nästan alla jag möter.
Men hur ska man förstå det faktum att nyheten om de aborterade fostrens lidanden förbigås med i det närmaste kompakt tystnad? Vi bekymrar oss med rätta över kor, grisar, minkar och fjäderfän men de aborterade fostrens plågsamma slut rör oss inte i ryggen?
Jag inser och instämmer i det orimliga i att tvinga en kvinna att frambära och föda ett barn hon av någon anledning inte vill veta av. Beslutet måste ligga hos kvinnan. Det behöver vara hennes rättighet. Samtidigt innebär abort en konflikt mellan kvinnans och fostrets intressen. Det är viktigt att erkänna och komma ihåg och därför är abort inte en preventivmetod bland andra. Vi måste kunna hålla två tankar i huvudet samtidigt. Men det som också behöver framhållas är att det finns mycket annat vi kan göra för att minska aborttalen i Sverige.
Jag lever och verkar i Sveriges fattigaste region, Gotland. Det är också den region som har högsta antalet tonårsaborter. Det är min erfarenhet attl unga kvinnor/flickor som blivit ofrivilligt gravida är i desperat behov av stöd.
Många gånger väljer kvinnor i denna situation abort, ofta sent och ofta efter påtrycknigar från omgivningen. Det är nästan aldrig så att valet är bara kvinnans. Några väljer ändå att föda sina barn. De får genast stora problem.
Det är orimligt att det tidiga oplanerade moderskapet ska vara förknippat med så stora svårigheter som det är. På min hemort prioriterar det kommunala bostadsbolaget inte unga ensamma blivande mödrar på sin kölista. Soc har inga lägenheter att erbjuda om man inte är utsatt för våld. Många hamnar i dåliga andrahandsbostäder, permanent fattigdom, arbetslöhet och brist på resurser.
Vi förfasar oss gärna över hur svårt det var för den som blev gravid utan att vara gift ”förr i tiden”. Jag påstår att det i grunden inte har förändrats ett jota. De unga, outbildade, ensamma mammorna behandlas som samhällets verkliga lågstatusfigurer i dag precis som för 100 eller 200 år sedan, snäppet över missbrukare och kriminella. Det är orättfärdigt, ynkligt och cyniskt att vi inte ser vilken skada detta gör deras barn!
De ensamma mammorna (eller papporna) behöver positiv särbehandling i alla avseenden, förtur till lägenhet och dagis, gräddfil på arbetsmarknaden. Även unga kvinnor behöver omfattas av de generella välfärdsystemen om de blir gravida innan de blivit etablerade på arbetsmarkanden. Garantibeloppet räcker ingenstans. Så länge vi inte strävar att förändra dessa villkor kan vi inte förvänta oss sjunkande aborttal.
Till sist skulle jag bara vilja väcka frågan om adoption som ett alternativ. Vad jag förstår handlar det om cirka tre fall om året av inhemsk adoption samtidigt som det genomförs fler än 38000 aborter.
Men om man burit ett barn i fem och en halv månad (vecka 22) kunde man möjligen överväga att bära det några månader till och lämna det för adoption. Att åtminstone föra möjligheten på tal borde kunna öppna för något högre förekomst av detta.
Men då måste man förstås anse att ett aktivt sexualliv är förknippat med ett visst ansvar och att de sent aborterade fostrens lidanden är ett problem.
MONIKA MAY
prost
