Det krävs en total omläggning i den svenska politiken om den ekonomiska och sociala integrationen ska bli verklig.

Jennifer Hillblom och David Quintanilla

I veckan lanserade integrationsminister Erik Ullenhag sin nya ”förortssatsning”. Den innebär att de 15 sämst ställda bostadsområdena i Sverige de kommande två åren ska få dela på 200 miljoner kronor för att ta tag i dåliga skolresultat, hög arbetslöshet och stort bidragsberoende. Integrationsministern själv säger att detta ska ses som ”en tydlig markering från statens sida att vi ser den här sociala utmaningen med ett antal stadsdelar”. Dessutom är extra-miljonerna prestationsbaserade, så att endast de förorter som följer Ullenhags integrationsidéer får stöd.

För oss som bor och aktivt verkar i förorten kommer dessa ihåliga satsningar som ett slag i ansiktet. Det vittnar om en fullständig oförståelse inför den ekonomiska och sociala segregationen i dagens Sverige. Att Erik Ullenhag i våras under en vecka flyttade sitt kontor till Rinkeby framstår idag som ett PR-jippo snarare än en verklig studieresa.

Kritiken mot Ullenhags satsning ligger främst i dess motsägelsefullhet. Den kan bara förstås om man sätter in den i ett politiskt och socialt sammanhang, kopplat till de senaste årens utveckling i Sveriges förorter. I samma stund som Ullenhag talar sig varm om hur de 200 miljonerna ska ”lyfta” våra förorter, lastas flyttbilar med skolbänkar, sjukstolar och kontorsplatser. Enbart de senaste två-tre åren har i Rinkeby och Tensta, två av de utvalda stadsdelarna, Bredby- och Bussenhusskolan lagts ned, skattekontoret och Nordea flyttat, centrumanläggningar bollats fram och tillbaka mellan diverse förvaltare och stadsdelsförvaltningar slagits ihop.

Nedläggningarna och nedskärningarna i våra viktigaste samhällsinstitutioner är orsaken till att dessa stadsdelar fortsätter brottas med hög arbetslöshet, dåliga skolresultat, trångboddhet och misstro mot samhället. Genom skattesänkningar, nedskärningar och privatiseringar pågår just nu en enorm resursförflyttning från förorten till mera välbärgade områden och fickor. Denna utveckling är Ullenhags parti och regeringskamrater ansvariga för, något de försöker att sminka över genom denna satsning. Satsningen är därför inte bara ogenomtänkt, utan djupt förolämpande mot förortens befolkning.

Stadsdelen Rinkeby-Kista har en årsbudget på cirka 1,2 miljarder kronor. Förutsatt att Rinkeby uppfyller prestationskraven som integrationsministern satt upp innebär detta alltså en ökning på ca 0,55 procent. Mot bakgrund av 40 års segregation framstår denna satsning som att ge brödsmulor till den som svälter.

Om denna satsning överhuvudtaget ska vara rimlig, bör den åtminstone rikta sig till alla förorter i Sverige (varför Rinkeby och Biskopsgården men inte Fittja eller Bergsjön?) och vara fri från prestationskrav.

Vi menar dock att det krävs en total omläggning i den svenska politiken om den ekonomiska och sociala integrationen ska bli verklig. Och då går inte att bortse från de enorma resursomflyttningar som idag urholkar förorterna och berikar samhällstoppen. Vad förorterna behöver är ett direkt stopp av alla nedskärningar och privatiseringar av skolor, vårdcentraler, fritidsgårdar, förvaltningar med mera. Dessutom krävs riktiga satsningar på jobb, som inte handlar om nystartszoner i förorten eller skattelättnader för företag som man hoppas ska anställa fler (restaurangmomsen är ett ”bra” exempel) utan verkliga arbetstillfällen.

Alla dessa misslyckade åtgärder hade givetvis kunnat undvikas om man tillåtit människorna som bor i förorten att aktivt delta i politiken. Om Ullenhag skickat sin nya satsning på remiss till de 15 utvalda förorterna hade den aldrig blivit verklighet idag. Vad segregationen i slutändan bottnar i är alltså icke-demokrati, att ministrar som jobbat en vecka i Rinkeby tror sig veta mer än oss som bott här hela våra liv.

JENNIFER HILLBLOM

DAVID QUINTANILLA

förortsbor, aktiva i Megafonen på Järvafältet

Fotnot: Megafonen jobbar för social rättvisa i Sverige. Vi organiserar unga människor i förorten för att skapa ett samhälle där alla har lika förutsättningar och folket bestämmer över politiken, inte tvärtom.