Jonas Lindberg

Många av oss är numera vana vid att omedelbart snappa upp mobilen ur fickan eller handväskan så fort omgivningen inte är tillräckligt stimulerande.

Jonas Lindberg

December är traditionernas särskilda tid på året när vi möts kring advent, Lucia, jul och nyår för att njuta av det nästan mystika, som vi brukar kalla för stämning. Det är finstämda och på samma gång ofta starka känslor, som också letar sig ut i offentligheten.

En av sociologins förgrundsgestalter, Émile Durkheim, menade att känslomässiga erfarenheter förstärks och får legitimitet när de delas med andra och att vi därigenom förmår sådant, som vi inte skulle ha klarat på egen hand. Ett sätt att göra det är att samlas kring gemensamma symboler, på det sätt som flertalet av oss svenskar gör nu under årets sista och mörkaste veckor.

Religionssociologerna Ole Riis och Linda Woodhead kallar den här sortens fenomen för emotionella regimer, det vill säga gemensamma mönster för att dela känslor med varandra och uttrycka en sorts kollektiv identitet. Där blir det också tydligt att känslor har större offentlig betydelse, än vi ibland har föreställt oss. De kan på samma gång vara både privata och sociala, både personliga och relationsskapande, både biologiska och kulturella. Det, som kan framstå som något väldigt privat, kan alltså på samma gång vara det kitt som håller samman samhället.

Kanske kan det sägas att känslorna dessutom har fått en större betydelse i det offentliga rummet nu än tidigare. Sett ur ett genusperspektiv kan det hänga samman med att det som tidigare har betraktats som kvinnligt, svagt och känslosamt av den manliga eliten nu har fått högre status. Det kan också beskrivas som ett senmodernt drag, där våra inre auktoriteter förväntas kunna spela roll också i offentligheten.

Där har även traditioner en roll. För en del av oss kan de upplevas som något av en ”som om-lek”, ett uttryck för drömmar och ideal bortom vardagen. Det är inte nödvändigt att tro på tomten rent bokstavligen, för att välkomna honom i våra hem år efter år. Människor, som inte skulle kalla sig troende, kan på motsvarande sätt uppskatta och ta till sig det som sker i en kyrka, för att det berör dem känslomässigt och därmed blir något meningsfullt. Ett heligt rum kan då bli en tillflykt, när olika emotionella regimer kolliderar. När reklamideal och verklighet blir för svåra att få ihop.

Emotionella regimer är dock inte på något sätt eviga, oavsett om vi tycker att de är av godo eller inte. Samtidigt som många av oss längtar efter stämning i december tycks vi ha fått svårare att veta hur vi riktigt ska finna den. Det märks också i kyrkans gudstjänster, i synnerhet vid de stora högtiderna. Under midnattsmässans nattvardsgång eller möjligheten att vandra fram och ge sin kollektgåva inför krubban på julafton är det nästan så att småpratet överröstar psalm- eller körsången.

Kanske handlar det om att det är trevligheten, som har tagit över. Vi har försökt och kanske också lyckats kasta av oss forna tiders påtvingade respekt och underordning. Överallt efterfrågas i stället social kompetens och vi förväntas vara utåtriktade hela tiden. Och så har trösklarna mellan vardagsrum och finrum blivit så låga att vi inte riktigt märker när vi rör oss från det ena till det andra.

En annan förklaring kan vara ovanan vid det som vi upplever som döda punkter. Många av oss är numera vana vid att omedelbart snappa upp mobilen ur fickan eller handväskan så fort omgivningen inte är tillräckligt stimulerande.

Det tysta och till synes tomma fylls i stället av prat, ljud, spel eller nyheter. Så också i kyrkorummet, på teatern eller på konserten. Det får aldrig en chans att bli den evighetssekund det annars hade kunnat mogna fram till.

En tredje tanke är att det handlar om en betraktandets kultur. Att vi inte ser oss som deltagare, utan som publik på bekvämt avstånd. Att det som sker inför och omkring oss bara är någon annans och att vårt eget engagemang inte behövs – inte ens när vi uppmanas att sjunga med.

Det som förut var en del av något påtvingat måste nu därför återerövras på frivillig väg. En av mina församlingskollegor brukar klokt påminna om att tystnad inte är något som vi kan ta oss, utan att det bara är något som vi kan ge varandra. Och tystnad behövs för att vi ska uppfatta ordens, musikens och rummets nyanser.

Det handlar om att våga vara oskyddad för en stund, att helt och fullt vara öppen för det som sker, även det som jag inte vid omedelbar anblick tycker att jag förstår eller känner igen. Det handlar om att få upptäcka att jag med min medvetna närvaro är med och skapar något, som jag inte kan åstadkomma på egen hand. På så vis är också stämning granne med det heliga, vare sig det handlar om skolans adventssamling, ett luciafirande på förskolan, en gudstjänst eller ett enkelt stearinljus i ljusbäraren.

JONAS LINDBERG

präst i Uppsala domkyrka och doktorand i religionssociologi