När jag gick på gymnasiet i slutet av 60-talet sa en av mina mest framsynta lärare att det som i grunden kännetecknar det goda samhället är medborgarnas frihet från fruktan. Att öppet våga ventilera sina åsikter i såväl den privata sfären som i det offentliga rummet borde vara varje demokratis hörnsten. Sverige var då ett tämligen etniskt homogent land med rekordlångt S-styre och att ett parti med SD:s profil skulle kunna ta sig in i riksdagen fanns inte på kartan.

Lärarens ord speglade ett samhällsklimat som gradvis har brutits ned och som jag i dag betraktar som förlorat. Under de senaste fyra åren har jag intresserat mig för asylinvandringen och dess konsekvenser. Bland annat har jag rest runt med beslutsfattare och aktivister till ett flertal flyktingläger, men sällan har jag mött så många människor som är rädda för att öppet säga sin mening som här hemma. Folk tystnar när det gäller att kritisera konsekvenserna av Sveriges på många sätt havererade asylmottagande.

Exempel är den journalist som befarar att vikariatet inte kommer att förlängas om inte redaktören får den förmodade "flyktingvänliga" vinkeln, en forskare som förstår att det inte blir några fortsatta anslag om negativa konsekvenser av mångkulturalism redovisas. En lärare blir kallad för rasist av elever, men kan inte gå till rektorn eftersom hon då själv riskerar att bli anklagad för att sprida en främlingsfientlig bild av skolan. En mellanchef inom socialtjänsten räds påhopp och utfrysning från kollegor och överordnade efter att hon använt ordet "neger", trots att hon endast citerat en annan person. En kollega skriver en kritisk bok om det mångkulturella Sveriges framväxt, men publicerar den inte under eget namn – hon räds konsekvenserna. En mamma berättar att hon ljuger inför övriga familjemedlemmar – hon vågar inte tala om att hon röstat på SD.

Dessa människor har alla avkrävt mig en försäkran om att deras identitet inte ska röjas. De fruktar att deras arbete, relationer till vänner och bekanta och att deras sociala status ska fördärvas om de öppet står för sina åsikter, trots att de för mig som journalist bara beskrivit den verklighet som de dagligen har in på huden. Är det denna typ av rädsla som gör SD-väljare av folk som annars skulle rösta annorlunda? När den bild som förmedlas i det offentliga rummet inte stämmer överens med det man själv upplever i sin vardag, skapas tvivel, frustration och en känsla av att vara förd bakom ljuset. Journalister har länge undvikit att ge allmänheten en allsidig bild av asylhanteringen. Många medborgare har fått klart för sig att de inte får ta del av grundläggande fakta.

Det är min övertygelse att verkligt främlingsfientliga strömningar skulle minska om vår politiska och mediala elit vågade tala klarspråk om följande:

• Invandringens/asylmottagandets nettokostnader ligger på mellan 43 och 58 miljarder per år.

• Nästan ingen av de som söker asyl idag har några giltiga id-handlingar.

• Hälften av de asylsökande som får stanna saknar eller har endast kortare skolgång eller liten yrkeserfarenhet .

• Bara sju procent av alla asylsökande som fått permanent uppehållstillstånd de senaste 30 åren har flyktingstatus.

• Vi har en anhöriginvandring som är flera gånger så stor som asylinvandringen.

• Sverige har mellan 1990 och 2006 gått från tre till 156 utanförskapsområden, där i praktiken bara hälften av alla i arbetsför ålder har sysselsättning.

Eftersom dessa fakta (som finns tillgängliga på olika myndigheters hemsidor eller i deras rapporter) pekar på en djupt problematisk invandring och möjligen också ett samhälle i utförsbacken, krävs förklaringar från de sju riksdagspartier som alltid markerat konsensus i asylpolitiken. Istället för att problematisera och lyssna till det som är en stor del av befolkningens verklighet har den politiska och mediala eliten ihärdigt strävat efter att uppfostra medborgarna till "rätt" värdegrund. Att all kritik mot mångkultur och massiv asylinvandring i förhållande till folkmängden har avfärdats som främlingsfientlighet medför att vi fått ett näst intill totalitärt klimat där allt fler människor blir rädda och därmed förmodligen också mer benägna att missnöjesrösta.

Journalister som ser sig som väktare av de "rätta" idealen har agerat med en sällan skådad flockmentalitet under flera decennier. Dessvärre befarar jag att denna självpåtagna begränsning av yttrandefriheten starkt har bidragit till att Sverige i framtiden riskerar att bli ett alltmer sargat, splittrat och fattigt land.

GUNNAR SANDELIN

socionom och journalist