Utvecklingen av nya metoder och läkemedel innebär att sjukvården idag kan bota och lindra sjukdomar, där vi tidigare hade små möjligheter att hjälpa patienten. Några exempel är nya biologiska läkemedel mot ledgångsreumatism, bromsmediciner mot neurologiska sjukdomar och antikroppsbaserade läkemedel mot åldersförändringar i gula fläcken.
Genom behandlingarna återfår och behåller många patienter arbetsförmåga och livskvalitet. Hälsoekonomiska beräkningar visar att många av de nya och dyra behandlingarna är kostnadseffektiva när hela bilden av läkemedelskostnader, sjukvård, hjälpmedel, personlig assistens, sjukfrånvaro, med mera, läggs samman.
Sverige har en sjukvård som varierar med var du bor, hur gammal du är, vilket kön du har, vilket land du härstammar från etcetera. Tillgången till nya och dyra men effektiva läkemedel är ett tydligt exempel där Socialstyrelsens öppna jämförelser visar på stora skillnader över landet.
Landstingen klarar idag inte uppgiften att skapa en likvärdig vård. Att som läkare sitta inför en patient och veta att det finns en behandling som inte kan ges i ditt landsting av ekonomiska skäl är plågsamt och oetiskt.
De senaste åren har läkare över landet rapporterat om två nya och oroande tendenser som ytterligare förstärker bilden av en ojämlik vård.
Den första är trenden att föra ner ansvaret för läkemedelskostnaderna till kliniknivå, något som kan få orimliga konsekvenser när nya läkemedel introduceras eller när en patient behöver dyra särläkemedel. På hematologkliniken vid Skånes universitetssjukhus i Lund innebär detta att sjuksköterskebemanningen måste dras ner med 20–25 procent på en avdelning för att finansiera nya läkemedel.
Neddragningen leder till ökad stress, sämre arbetsmiljö och i värsta fall försämrad patientsäkerhet. Inte som ett resultat av överförskrivning, utan för att läkarna håller sig till internationella och nationella riktlinjer och vårdprogram. Dilemmat är långt ifrån unikt för Skåne. Samma scenarier utspelas på sjukhus runt om i landet.
Den andra oroande förändring vi noterat under senare år är att villkorade satsningar som kömiljarden skapar undanträngningseffekter. Nybesök prioriteras på bekostnad av omsorgen om kroniskt sjuka patienter.
Detta innebär att relativt friska personer får förtur framför svårt sjuka, som behöver följas upp regelbundet, inte minst för att utvärdera läkemedelsbehandlingen.
Ett hälsoekonomiskt perspektiv kräver att staten tar ett större ansvar för sjukvården i landet. Det är inte rimligt att skjuta över ansvaret för orimliga valsituationer och svåra etiska dilemman på enskilda kliniker och läkare. Det behövs skarpare nationella prioriteringar av läkemedel och mer kraftfulla normer för vilka behandlingar som skall erbjudas.
Den medicinska utvecklingen ger nya möjligheter och det krävs långsiktiga, pragmatiska och rättvisa lösningar för att nödvändiga prioriteringar skall få ett rättvist genomslag över riket.
Det bästa vore att staten antog rollen som finansiär. Då kunde, när en ny behandlingsmetod eller ett nytt effektivt läkemedel fanns att tillgå, en nationell finansieringsberäkning göras och rimligt med pengar avsättas.
Ett annat alternativ är att nationella prioriteringar blir tvingande och att medborgarna får rätten att söka vård fritt över landet med någon form av vårdpeng i ryggsäcken. Det viktigaste är att villkoren och möjligheterna till rätt sjukvård blir bättre och mer lika över landet. I annat fall kommer orättvisorna att öka i takt med att den ekonomiska pressen på välfärden ökar.
När människor idag inte kan få tillgång till evidensbaserad vård för att de bor i fel landsting undergrävs förtroendet för sjukvårdens solidariska finansiering.
Redan idag har omkring 450000 personer i Sverige köpt en privat sjukvårdsförsäkring. Sveriges befolkning blir allt äldre och de kommande vård- och omsorgsbehoven motsvarar enligt SKL:s scenarier en skattehöjning på 13 kronor till år 2035. De svåra valen i vården kommer att bli betydligt fler och betydligt svårare om politikerna inte hanterar finansieringsfrågorna, idag och inför framtiden. Samtidigt har samtliga partier i valrörelsen effektivt undvikit att diskutera hur sjukvården ska finansieras i framtiden.
Det går att effektivisera sjukvården men det krävs också mer pengar till fler vårdplatser, till en satsning på öppen specialistvård och till en nationell läkemedelsgaranti, en nationell behandlingsgaranti och en nationell medicinsk vårdgaranti. Det är inte ändamålsenligt att låta hänsyn till landstingens frihet bromsa denna utveckling.
MARIE WEDIN
ordförande Sjukhusläkarföreningen, vice ordförande Läkarförbundet
