Vård av sjuka och äldre är en av de viktigaste valfrågorna, enligt väljarna. Ämnen med koppling till äldre i valdebatten så här långt, har varit pensionärernas skatter och några detaljfrågor i omsorgen. Visst är till exempel ”parboendegaranti” en bra sak, och visst är det bättre med konkurrens bland hemtjänstens utförare än med ett kommunalt monopol. Men behoven av politiska reformer är större än så, eftersom alla vet att framtidens krav på äldreomsorgen helt enkelt inte motsvaras av hur den fungerar idag.
En väg framåt heter inspiration från andra länder. När vi kan formulera ambitioner utifrån vad vi gillar i det som andra gör, kan enskilda reformsteg bli mer självklara. I fråga om vård, omsorg och boende för äldre är Tyskland ett föredöme.
I Tyskland är äldreomsorgen en ”köparnas” marknad. Boende och omsorg anpassas till hur de äldre vill leva – inte tvärtom. Och detta gäller för alla människor som behöver stöd, oavsett egen ekonomi, social bakgrund och var i landet man lever. Det offentliga, frivilligorganisationerna och marknadens entreprenörer har alla olika uppgifter men samverkar utifrån den enskildes önskemål och behov.
Utgångspunkten den allmänna och offentliga äldrevårdsförsäkringen som infördes 1995 med stöd från både vänster och höger. Försäkringen finansieras genom en särskild, öronmärkt löneavgift och förvaltas av privata försäkringskassor inom ramar som lagstiftningen anger. Därmed är kostnaderna för äldreomsorg inte en del av de offentliga budgetarna, och kan varken användas som allmän budgetregulator eller döljas för medborgarna.
Ersättning utfaller enligt den vårdnivå som läkaren konstaterar. ”Biståndsbedömningen” görs alltså i den ordinarie vårdkontakten och inte av kommunala administratörer. Den för respektive vårdnivå fastställda ersättningen ges kontant, och till den kan den gamle och hans/hennes anhöriga lägga extra resurser om så önskas och är möjligt. Kommunernas roll är att med särskild ekonomisk rådgivning hjälpa de äldre till bästa möjliga användning av de samlade ekonomiska ramarna – det vill säga försäkringsersättningen, pensionen, eventuellt försörjningsstöd från kommunen om så behövs och eventuella ytterligare tillgångar – utifrån hur den gamle vill ha det: bo kvar hemma med anpassning och service, ersätta en anhörig eller flytta till någon form av äldreboende? Alla kan välja, ingen blir hänvisad.
Äldreboenden, som huvudsakligen bedrivs av frivilligorganisationer (Caritas, Röda Korset, LO:s välfärdsförbund mfl), finns i en mängd olika inriktningar. Givetvis kan par bo ihop, även om bara den ene har bedömt vårdbehov (den andre betalar sin hyra med sin pension som i vilket hus som helst), och givetvis kan man bosätta sig var i landet man vill och ta med sin försäkringsersättning. Hemtjänst, liksom anpassning av den egna bostaden för dem som vill bo kvar med stöd i hemmet, kan genomföras av privata entreprenörer som den enskilde väljer och som försäkringen ersätter. Köp av eventuella tilläggstjänster, utöver beslutad vårdnivå, är också möjligt.
Tyskland skiljer sig förstås från Sverige i storlek, traditioner och politisk struktur. Men den tyska äldrevårdsförsäkringen visar att en helt annan typ av äldreomsorg är möjlig än den som de flesta av oss möter – och fruktar att behöva möta i framtiden.
Den lär oss därför några viktiga principer för rimliga och önskvärda politiska förändringar:
•Skilj finansiering från utförande, det vill säga den offentliga nivå som gör det ena får inte göra det andra: så skapas tydligare strukturer för kravställning och utvärdering.
•Låt kommunerna, den politiska enhet som finns närmast medborgarna, fokusera på hjälp och råd samt att utvärdera och följa upp – inte ifrågasätta behov och ransonera omsorg. Och låt den gamles ordinarie läkarkontakt bedöma den vård- och omsorgsnivå som måste betalas av det offentliga.
•Se inte det offentliga äldreomsorgsstödet som ett tak, utan som något att bygga vidare på för den som så önskar. Den svenska ”antingen-helt-offentligt-eller-helt-privat”-principen skapar extrema gräddfiler och begränsar människors möjlighet att fortsätta leva sina liv som tidigare.
Tyvärr finns det – särskilt i valtider – en svensk politisk självbild att se Sverige som välfärdens stora föredöme på jorden. Verkligheten är mer komplex, och i fallet med äldreomsorgen den direkt motsatta. Vi kan lära mycket av Tyskland för att anpassa vård- och omsorgsapparaten till människor!
JACOB ARFWEDSON
frilansskribent och författare till rapporten På rymmen från ålderdomshemmet – Tysklands äldrevårdsförsäkring och vad vi kan lära av den (Timbro, maj 2010)
THOMAS IDERGARD
ansvarig för Timbros välfärdsprogram
