Jag vet inte om man skall skratta eller gråta när man läser den gamla S-trions försök att försvara att man övergett det breda samarbetet om Afghanistanpolitiken (Brännpunkt 4/9). De vill få det att låta som om de plötsligt lyssnat på president Obama när varenda katt vet att vad det handlar om är att de strukit flagg för Lars Ohly.

Det är inte freden i Afghanistan som väglett denna politik, utan det är freden inom den rödgröna kartellen.

Ingen säger annat än att de utmaningar vi står inför i fredsbyggandet i Afghanistan är mycket stora. Det finns inga enkla eller snabba vägar till framgång.

Vi behöver en bred internationell och nationell dialog om vägen framåt, och vi har också en skyldighet att forma vår politik i nära samråd med de afghaner som under svåra förhållandet försöker att bygga sitt land.

Men socialdemokraternas uppgörelse med Ohly spränger det breda nationella stödet, överger de nordiska grannländer – främst Finland och Norge – som vi samarbetar nära med, marginaliserar oss i EU och uppfattas nog närmast som ett förräderi av Afghanistans kämpande demokrater. Applåderna inskränks till Lars Ohly och talibanerna.

Att det sedan finns stora motsägelser i den politik man skisserar är uppenbart. Man säger att vi efter 2013 skall fokusera på utbildning av den afghanska polisen och armén men ger inga besked om vem som skall göra detta när Lars Ohly fått dem att ta hem de svenska soldaterna.

Är det Svenska Afghanistankommittén som skall börja utbilda den afghanska armén? Eller är det Röda Korset? Deras kompromiss med Lars Ohly hänger inte ihop – och jag är rätt övertygad om att den gamla S-trion också inser den saken.

En fortsatt alliansregering kommer att fortsätta en nationell utrikespolitik som inte styrs eller förvrids av ytterlighetspartier.

Men nu har vi i den viktiga Afghanistanfrågan fått visat hur en rödgrön utrikespolitik riskerar att utformas.

Svansen kommer att vifta hunden. Och sedan kallas den gamla trion ut att skälla.

Det är inte bra för Sverige.

CARL BILDT (M)

utrikesminister