Rapporten om sexköpslagen försenades. Det var svårt att hitta bevis som demonstrerar anledningarna bakom varför man inte ser sexarbetare där man sett dem förut: har de slutat sälja, eller har de flyttat någon annanstans? Stigmatiserade och kriminaliserade aktörer undviker kontakt med polis, socialarbetare och forskare.

Gatuprostitutionen har fått en överdriven betydelse i utredningen, trots att den bara utgör en liten och minskande typ av kommersiellt sex som inte kan extrapoleras till alla former. Utredningen verkar inte heller veta att sexindustrin har många olika uttryck som det finns djupare forskning om (eskorter utan webbsida, sexpartyn, strippklubbar, massageinstitut, med mera).

Slutsatserna om att lagen minskat omfattningen av prostitutionen i Sverige baseras på polisuppgifter, nämligen prostitutionsenheter i tre städer, några små akademiska studier samt jämförelser med de nordiska länderna. Men polisen kontaktar bara sexarbetare i samband med brottsutredningar, enheterna har kontakt med få sexarbetare, dessa studier kan bara vara indikativa, och dansk statistik över antalet aktiva gatusexarbetare har visat sig vara grovt felaktigt och ett känt faktum sedan november förra året.

Lagen sägs verka dämpande på människohandel för sexuella ändamål men inget konkret bevis ges eller finns. Trafficking- statistik har länge varit omtvistad utanför Sverige, på grund av överdrivna uppgifter som handlar om en vägran att acceptera att FN:s konvention om organiserad brottslighet skiljer mellan trafficking och människosmuggling som en typ av informell arbetsmigration. Det påstås att lagen minskar den organiserade brottsligheten, men det saknas analys av de brott som upptäckts och hur de klarats upp, och hur de sedan verkligen kan kopplas till lagen.

All social forskning och utredning utgår från en metodologi, annars är det bara spekulationer. En utvärdering måste redogöra för detaljerna kring urvalet av informanterna man konsulterat. Det är omöjligt i sådana här studier att tala med alla, och därför krävs redogörelser för hur ett representativt urval gått till. Vi behöver veta hur och varför de har valts ut, under vilka villkor, vilka frågor som ställts och på vilket sätt. Vi behöver också få veta vilken etisk bedömning som gjorts för att försäkra sig om att dessa personer har sagt vad de faktiskt tycker och tänker, hur olika intressen balanserats, hur många som tillfrågats och hur många som avstod på något vis.

Därutöver finns mängder av ovidkommande material: vilken den officiella svenska hållningen till jämställdhet är, varför prostitution är förkastligt och varför lagen röner internationell uppmärksamhet. En enskild sexarbetares personliga berättelse spänner över tre sidor, samtidigt som redogörelsen för sexarbetares åsikter begränsas till ett par sidor om en enkät bland 14 personer, varav sju aktiva som sexarbetare.

En grundprincip för forskning är att sträva efter objektivitet, men regeringens direktiv var: ”En utgångspunkt för vårt arbete har varit att köp av sexuell tjänst fortfarande ska vara kriminaliserat.” Det skapar läge för en partisk inlaga.

Den svenska regeringen förstår att denna lag är av internationellt intresse, som brottsprevention. Vad de möjligen inte inser är att om denna rapport skulle översättas och utsättas för granskning, kommer de metodologiska felen och partiskheten att direkt avfärdas av forskare i fältet.

Den internationella debatten om trafficking har rört sig bortom den förenklade positionen som upprätthåller denna rapport. Det behövs mer ödmjukhet i ett litet land med liten erfarenhet av, och forskning om, papperslös migration och sexindustrin. Vill man presentera sig med en högre moralisk nivå på den internationella arenan, krävs bättre underlag och förståelse för komplexa frågor. Den här utvärderingen säger oss ingenting om lagens effekter.

LAURA AGUSTÍN

migrationsforskare och författare

LOUISE PERSSON

beteendevetare och författare