Det finns spekulativa inslag som inte har med respekt för den döda kroppen att göra.

Lars H Gustafsson

På Tom Tits Experiment i Södertälje öppnas den 20 juli utställningen Body Worlds. Utställningen visar organ och kroppar som, enligt arrangören, donerats ”av människor som velat hjälpa till med att öka kunskapen om kroppen, anatomi och hälsa”. Kropparna har bevarats genom plastination, en metod som utvecklats av patologen Gunther von Hagens. Avsikten var från början att ge bättre möjligheter för undervisningen av läkarstudenter. Men det visade sig snart att det fanns ett stort kommersiellt intresse för de döda kropparna. 1993 grundade von Hagens Institute für Plastination (IfP) i Heidelberg. Institutet drivs som ett privat företag och levererar organ och kroppar till utställare över hela världen. Utställningen Body Worlds har nu visats i över 70 länder och setts av 34 miljoner besökare.

Föga förvånande har utställningen väckt livlig debatt i de länder där den visats. Läkare liksom företrädare för religiösa samfund har pekat på en rad etiska dilemman. Efter att ha tagit del av den information som finns att hämta på Body Worlds hemsida (www.bodyworlds.com), i internationell press och i en artikel av Theresa Maska (Läkartidningen nr 21 2010) vill jag peka på några av dem.

Det första gäller själva donationsförfarandet. Det står var och en fritt att donera sin kropp till Body Worlds. Donatorn och en anhörig (eller en advokat) ska underteckna donationsdokumentet. Ingen ersättning utgår. I Tyskland hämtas kroppen kostnadsfritt. I reklamen för denna tjänst utlovas ”sorg utan praktiska bekymmer och begravningskostnader”. På Body Worlds hemsida citeras brev från dem som donerat sina kroppar av idealistiska skäl och av rädsla för att kroppen ska försvinna efter döden. Men frågan är om inte också en fattig människa kan frestas att donera sin kropp för att de anhöriga ska slippa besvär och kostnader – eller till och med kan utsättas för direkta eller indirekta påtryckningar i den riktningen.

För många anhöriga kan en utebliven begravningsakt och avsaknaden av en grav eller minneslund också vara ett hinder i försöken att gå vidare i livet. Det är knappast någon tillfällighet att sådana ritualer utvecklats överallt i världen, oberoende av kultur eller religion.

Ett annat dilemma handlar om respekten för de döda. Body Worlds visar flådda människokroppar i utstuderat artistiska positioner. Här finns en kropp som spelar schack, en som spelar basket, en som håller sin hudkostym i handen, ett par som har samlag. För mig innebär det spekulativa inslag som inte har med respekt för den döda kroppen att göra.

Ytterligare ett dilemma uppstår när människokroppar blir handelsvara. Utställaren får betala en ansenlig avgift till Institute für Plastination (IfP) för att få tillgång till kropparna och organen. I kontraktet sägs att detta är en ersättning för själva plastinationen och för de administrativa kostnaderna. Men detta kan aldrig dölja att det här handlar om en omfattande och uppenbarligen lönsam affärsverksamhet. En sådan innebär alltid en latent risk för illegal handel och brott mot etiska regler. I diskussionen har framförts misstankar om att kroppar från avrättade personer i Kina visats vid utställningar i Asien. IfP garanterar att något sådant inte gäller i Europa. Dr Hagens har samtidigt medgett att han fått tacka nej till kroppar som erbjudits honom från kinesiskt håll eftersom de haft skador som varit förenliga med att de blivit avrättade. Allt detta visar hur svår denna fråga är.

Meningen är att utställningen i Södertälje ska visas också för barn. De som är under 12 år är välkomna tillsammans med en vuxen. Man bjuder också in skolklasser från högstadiet och gymnasiet i lärares sällskap. Som tidigare skolläkare vet jag hur känsligt detta kan vara. Det kan finnas familjer som av olika skäl inte vill att deras barn ska se utställningen. Det kan gälla familjer som känner betänkligheter av etiska eller religiösa skäl men också familjer där det nyligen förekommit dödsfall. Jag utgår ifrån att varje planerat besök på utställningen föregås av ett föräldramöte där dessa frågor diskuteras ingående och där det betonas att deltagandet är frivilligt.

Jag känner stor tveksamhet inför beslutet att visa utställningen Body Worlds. Jag är samtidigt realistisk nog att inse att utställningen kommer att visas, oberoende av vad jag och andra tycker i frågan. Det minsta man då kan begära av Tom Tits Experiment är att man i anslutning till utställningen ordnar någon form av offentligt samtal, där de etiska och existentiella frågor som utställningen väcker diskuteras på ett eftersinnande och fördjupande sätt.

LARS H GUSTAFSSON

barnläkare