Jag har under det senaste året på regeringens uppdrag utrett den så kallade fruimporten, alltså utländska kvinnor som kommer till Sverige på grund av anknytning till en man och som utsätts för våld eller kränkning. Jag överlämnar i dag mitt betänkande Kvinnor och barn i rättens gränsland till jämställdhetsministern Nyamko Sabuni.

Jag har under en tid varit medveten om att det finns män som utnyttjar utlänningslagstiftningen genom att ta kvinnor till Sverige och att dessa kan fara mycket illa. I egenskap av landshövding i Värmland har jag lyft frågan och arbetat aktivt med den. Resultatet av den enkätundersökning jag genomfört visar dock att problemet är betydligt större än vad jag kunnat föreställa mig.

Jag gjorde en enkätundersökning i fem län och nådde 92 av 290 kommuner. I dessa län registrerade socialtjänsten, polismyndigheter, akutmottagningar och kvinnojourer under en tremånadersperiod antalet ”anknytningskvinnor” som de stött på i sin verksamhet och där det fanns ett antagande om våld. Utifrån resultatet kan jag konstatera att det omräknat på hela Sverige skulle betyda att flera tusen ”anknytningskvinnor” varje år tvingas söka hjälp. Vidare skulle även tusentals medföljande barn varje år drabbas av våldet. Till det kommer ett betydande mörkertal.

Kvinnorna kom i första hand från Iran, Brasilien, Kosovo, Mongoliet, Thailand, Irak och länder i Afrika. Min slutsats är att detta är oacceptabelt. Mäns våld mot utländska kvinnor och deras barn i Sverige är liksom allt annat våld mot kvinnor en fråga om kvinnors mänskliga rättigheter och ett svenskt jämställdhetsproblem.

Ett problem är den så kallade tvåårsregeln, som utredningen visar är en treårsregel. En kvinna som söker uppehållstillstånd i Sverige på grund av anknytning får först bara ett tillfälligt uppehållstillstånd på två år. Detta är ett undantag från huvudregeln i utlänningslagen. Efter två år kan kvinnan ansöka om permanent uppehållstillstånd. En förutsättning är dock att förhållandet fortfarande består både vid ansökan och Migrationsverkets prövning, som ofta sker ytterligare ett år senare.

Denna treårsregel bidrar förstås till kvinnans utsatthet. Många kvinnor kan av olika skäl ha svårt att återvända och försöker därför stanna i en våldsam relation. Det betyder också att konsekvenserna om förhållandet bryts kan bli mycket allvarliga för kvinnan.

Jag har även funnit att det inte bara är enstaka män som systematiskt utnyttjar lagstiftningen. Forskning har vidare visat att migrerade kvinnor med tidsbegränsade uppehållstillstånd har sämre tillgång till rättsliga lösningar för att bekämpa det våld som män utövar mot dem än andra våldsutsatta kvinnor. Det är också dokumenterat att den rättsliga regleringen av uppehållstillstånd för migrerade kvinnor är central för kvinnors möjlighet att skydda sig mot våld.

Tvåårsregeln, eller treårsregeln, låser in kvinnorna och barnen i misshandelssituationen, därför måste politiken agera för en förändring av den. Min slutsats är att regeln på sikt måste försvinna. Tills vidare finns det dock flera andra brister i lagstiftningen som enkelt skulle kunna rättas till.

Jag menar att fokus i ökad utsträckning måste läggas på mannen. I dag fokuserar lagstiftningen enbart på kvinnorna och deras skäl för att söka sig till Sverige ifrågasätts. Männens syn eller motiv är dock mer eller mindre osynliga i lagstiftningen.

Sverige måste genom utökade kontroller kunna förhindra att oseriösa män ges rätt att föra kvinnor och barn till Sverige. Om det finns en risk för att kvinnan eller barnet blir utsatt för våld ska ansökan avslås. Den lucka som finns i lagstiftningen innebär att denna möjlighet i dag saknas om paret gift sig innan ansökan. Den allmänna uppfattningen är att detta är en beklaglig, men nödvändig följd av Sveriges införlivning av familjeåterföreningsdirektivet. Jag har därför gjort en egen juridisk analys av införlivningen. Slutsatsen är att Sverige mycket väl kan kontrollera även gifta män. Jag föreslår också att kontrollerna skärps.

Om dessa kontroller ändå skulle misslyckas menar jag att Sverige har ett ansvar för de kvinnor och barn som kommer till Sverige. I dag förekommer det att de utvisas efter flera år trots traumatiska upplevelser i Sverige. Det finns visserligen redan i dag en skyddsregel för kvinnor med innebörd att kvinnor trots brutet förhållande under vissa förlegade kriterier ändå kan få stanna i Sverige om de utsätts för våld.

Min analys visar dock att den nuvarande skyddsregeln är så oklar att den förfelar sitt syfte. Kriterierna i skyddsregeln ger intryck av att våldsutsatta invandrarkvinnor måste uppnå en viss grad av utsatthet för att kvalificera sig, medan nolltolerans för våld gäller för svenska kvinnor. Jag föreslår därför en förenklad och moderniserad skyddsregel där det ska vara tillräckligt att våld eller allvarliga kränkning ar förekommit i förhållandet.

Slutligen menar jag att det måste till stora informationsinsatser och samordning av ansvariga myndigheter för att hjälpa dessa utsatta kvinnor och barn.

EVA ERIKSSON

landshövding i Värmlands län