Jag blev uppringd av en redaktör på förlaget Bilda, som frågade:
- Vill du köpa restupplagan av din bok Konservatismen? Billigt?
- Men ska den inte realiseras först? undrade jag häpen.
- Det gick inte att sälja in den på nästa års rea. Antingen köper du vad som finns kvar i lagret, eller så går det till makulatur.
Så typiskt för denna boks öde! Då den kom ut 2001 var den med rätta anatema för moderaterna men också för alla dem som borde ha känt viss sympati för konservatismens idéer.

I boken diskuteras en klassisk idé om konservatism som en attityd: det som är väl etablerat förtjänar att bevaras - av det skälet att det är väl etablerat. Med den attityden hade moderaterna intet att skaffa, även om partinamnet kunde ge sken av motsatsen.

Partiet var radikalt nyliberalt. Samtidigt skämdes man för att medge att man övergett det konservativa idéarvet. Och socialdemokraterna? De stod vid millennieskiftet inte långt efter moderaterna i EU-anpassning och nedmontering av olika välfärdsinstitutioner. Också de
hade antagit en nyliberal politik.
Fanns det alls några konservativa? Möjligen bland traditionalistiska vänsterpartister och gråsossar. Men de såg sig inte som konservativa.
Traditionalister, javisst, men i det egna självmedvetandet var det vid en radikal tradition man höll fast.

I en artikel på DN Debatt den 31/8 2001 förutspådde jag: tomrummet kommer att fyllas. Sverige kommer att få ett konservativt parti. Nu har jag sent omsider fått rätt. Sverige har fått inte bara ett utan två konservativa partier: moderaterna och socialdemokraterna.

Socialdemokraterna attackerar EU:s tjänstedirektiv och försvarar den svenska modellen. Moderaterna förklarar att de är stolta över fosterlandet. De ger sina reverenser för svensk arbetsrätt.
Så snabbt det har gått. Konservatismen är tillbaka med full kraft i svensk politik. Men vad går den ut på?
I sin enklaste form är konservatism ett ställningstagande för lag och ordning, ett förkastande av anarkismens och den extrema nyliberalismens frihetsvision och dyrkan av
spontaniteten.

I mera avancerad form är konservatism en försiktighetens politik. Vi vet vad vi har, men vi vet inte vad vi kan få. Status quo är exempel på en social jämvikt.
Det är inte säkert att denna jämvikt är optimal eller rättvis. Men det är långt ifrån säkert att den ordning vi får, om vi försöker ersätta den med en annan, verkligen är bättre än den rådande.
Och framför allt: vägen dit kan bli mödosam och farlig. Ordningen kan upplösas i kaos. Det är bättre att lappa på existerande institutioner än att ersätta dem med nya.

Reform snarare än radikal förändring bör vara vårt motto, som Edmund Burke uttryckte saken. Här tycks moderater och socialdemokraterna ha funnit varandra.
I en ännu mer avancerad form riktar konservatismen kritik mot ”rationalism” i politiken. Det man attackerar är en hållning som präglas av att man försöker identifiera problem, skilja ut olika alternativa vägar att gå fram, för att sedan värdera dessa.
Vilka kan konsekvenserna bli om man gör si eller så? Vilka är
sannolikheterna? Vilka är de värden som står på spel? Vilket handlingsalternativ maximerar det förväntade värdet? Det är vad vi till sist bör välja.
Är det inte en självklarhet att politik måste bedrivas på detta sätt? Nej, enligt konservatismen är denna hållning i bästa fall uttryck för självbedrägeri. Och tas metoden på allvar leder den oss i fördärvet.

Men hur ska man bedriva politik om man inte får göra bruk av den rationalistiska metoden? Jo, man ska se politiken snarare som konst än som vetenskap. Ett klokt ledarskap är vad vi behöver, inte djärva visioner.
En god ledare har politiskt handlag, löser problemen som de uppkommer. En politisk ledare inser att i olika vanor, traditioner och sedvanor finns en ackumulerad klokskap, som vida överstiger vad en enskild, aldrig så skarpsinnig, individ kan uppbåda.
Det är ingen tillfällighet att våra institutioner ser ut som det gör. De är resultatet av en lång social evolution.

Var finner vi då de individer som behärskar politiken som konst? De träder
inte fram ur ett vakuum. De utbildas inte i några särskilda akademier.
De skolas långsamt in i sitt ämbete, genom att först sitta vid mästarens fötter. Helst rekryteras de ur en särskild politisk kast, danad för ändamålet.
Här har Göran Persson ett klart försteg framför Fredrik Reinfeldt. Vad är moderata studentförbundet mot ”rörelsens” väl utbyggda nätverk?

Men Reinfeldt tycks snabbt och oväntat ha tillskansat sig det sällsynta slags politiska fingertoppskänsla som karaktäriserar en äkta politisk ledare. Hur ska man annars förklara att han med en sådan lätthet har kunnat nedmontera det nyliberala tankekomplexet hos moderaterna?

Vad vi ser framtona i dag är två klassiskt konservativa partier, socialdemokraterna och moderaterna, präglade av de tre drag jag har framhållit: en tilltro till lag och ordning, en försiktig uppslutning kring status quo och en syn på politik som konst snarare än vetenskap.
Kanske regerar de tillsammans efter nästa val - och neutraliserar därmed i ett slag alla radikala
feministiska initiativ.