EU och USA sitter i en syrisk rävsax. Vi vet att Assad-regimen mördar. Dagligen rapporteras om stridsvagnar och kulspruteeld mot den egna befolkningen. Uppgifter gör gällande att tusen dödats, att tusentals sårats, att 10 000-tals fängslats eller placerats i fångläger. Fotbollsarenor används – precis som under Pinochet-regimen i Chile – för att fånga in och tortera. Fredliga demonstranter vågar inte besöka sjukhus och vårdinrättningar. Då anhålls man av säkerhetspolisen.
Turkiet har 900 kilometer gräns till Syrien och vill spela en allt större roll i internationell politik.
Alf Svensson
EU och USA har vidtagit vad man numera faktiskt kan kalla nästan alldagliga åtgärder. Vapenembargo – men vi vet att Iran kan förse Assad med hur mycket vapen som helst. Frysta banktillgångar – som om maktgalningar, som inte skyr några medel för att få behålla makten, tittar på bankkonton. Reseförbud – något som heller inte avskräcker massmördare från att fortsätta.
Assad påtalar att han och hans regim är garant för stabiliteten i Mellanöstern. Och stabilitet har, som bekant, prioriterats i relationer mellan Mellanöstern och Väst. Det kan dessvärre heller inte förnekas att ett inbördeskrig i Syrien eller ytterligare en ”Libyeninsats” från Väst sannolikt skulle skapa ett obeskrivligt kaos i hela Mellanöstern. Och mer än så!
I denna synnerligen instabila region är eldfängdheten nära nog enorm. Motsättningarna inom länder och mellan länder i arabvärlden/Mellanöstern är gränslösa. Vem kan inte se Irans intresse, Saudiarabiens hegemonianspråk som de största riskfaktorer?
Det må bjuda Väst emot att vända sig till Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdogan och verka för att han engagerar sig för att få stopp på Assads mördande och terror. Det är heller inte så svårt att ana att en känsla av oginhet från EU:s håll gör sig gällande i turkiska regeringskretsar. Verkligheten är likväl den den är. Det fordras mer än skarpa uttalanden. Det räcker inte att från Washington och Bryssel hytta med nävarna. Åskådarläktarna runt om händelseutvecklingen i Nordafrika är redan överfyllda, och som sagt, Libyen-insatsen kan inte upprepas i Syrien.
Turkiet har 900 kilometer gräns till Syrien och vill spela en allt större roll i internationell politik. Turkiet har i sin strävan efter att få internationell utrikespolitisk acceptans och makt prioriterat relationerna med sina grannar i Mellanöstern och inte varit så engagerat gentemot Väst. I Ankara inser man säkert att det i ett längre perspektiv inte går att vinna förtroende, om man backar upp en andra Ship to Gaza-aktion och samtidigt tiger eller förhåller sig passivt när medborgare i grannlandet Syrien mördas. Det borde nu inte enbart handla om att få Turkiet att stötta EU:s och USA:s sanktioner, det fordras mer än så.
Det finns anledning att erinra om att Turkiet ofta kallats för ”låset” eller ”bryggan” mellan Europa och Asien. Vad man än tycker – och det är mycket – om Turkiets förmåga att till fullo stå upp för demokrati och frihet så existerar där ändå demokratiska val.
Att Turkiet har blivit en allt starkare ekonomisk och utrikespolitisk makt vore det oklokt, menar jag, att förneka. Det behövs röster nu, som man lyssnar på i den kringliggande arabvärlden, länder som, trots allt, skaffat sig ett mått av förtroende där. Och det vore heller inte fel att tvinga Turkiet att i högre grad än hittills bekänna färg.
Regeringen i Ankara kan heller inte vinna respekt om man fortsättningsvis frotterar sig med hotet som Iran exponerar. Nu gäller det emellertid civilbefolkningen i Syrien. Och det krävs påtryckningar från just premiärminister Erdogan, krav på att han tar nacksving på Assad-regimen. Vem är mer skickad att göra det? Ryssarna dribblar som alltid när demokratiska fri- och rättigheter kränks. Turkiet har under ganska lång tid försökt stärka sitt utrikespolitiska förtroende.
Det håller inte att under rådande konflikter fortsättningsvis förfäkta som princip att man bygger relationer till både Öst och Väst oberoende av den inrikespolitiska inriktningen i länder. Måtte Ankara få klart för sig från EU och USA:s håll att deras insats är angelägen just nu.
ALF SVENSSON (KD)
Europaparlamentariker
