I ett inlägg på SvD Brännpunkt 25/3 riktar Anders Svensson kritik åt många håll. Han är uppenbarligen kritisk mot vad han kallar gummiparagrafer. Debatten om så kallade generalklausuler, alltså lagstiftning som använder sig av vida och vaga rättsliga begrepp har pågått länge.

Svensson har förmodligen rätt i att sådan lagstiftning kan hota rättsäkerheten, det vill säga förutsägbarheten i rättssystemet.

Men det är svårt att se att detta skulle ha specifikt med frågor om äktenskapslagstiftning att göra. Svensson kritiserar ”normfri lagstiftning”. Vad betyder det, och vilken lagstiftning är normfri?

Det är väl snarare en viss sorts normering utifrån ett visst slag värden han vill kritisera? Vill Anders Svensson kriminalisera sexuella handlingar? Knappast! Vem drömmer idag om att kriminalisera sexuella relationer mellan samtyckande vuxna individer?

Jag förmodar att han snarare har två olika poänger. Dels att man bör få kritisera homosexuella och deras relationer. Dels att han vill förbehålla begreppet äktenskap till heterosexuella samlevnadsförhållanden.

Det förstnämnda är inte mycket att säga om. Den yttrandefriheten har den som så önskar. Men då det gäller yttrandefrihet måste man självklart skilja mellan kritik och hets. Gränsen mellan kritik av abortpraxis eller judendom eller homosexualitet och hets mot abortläkare, judar eller homosexuella borde en vettig människa kunna förstå, och den gränsen måste upprätthållas med lagstiftning.

Hur skall man då förstå Svenssons uppfattning om äktenskapslagstiftningen? Först några bakgrundsfakta.

Äktenskapslagstiftningen har skiftat oerhört över tid och kulturer. Det finns drag i äldre tiders äktenskapslagstiftning som vi alla idag finner djupt etiskt orättfärdig.

Exempelvis allt det som byggt på kvinnans underordning under mannen då det gäller ekonomi, arv och politiska rättigheter. Det är alldeles sant att äktenskapslagstiftningen bygger och måste bygga på vissa värden.

Sådana värden kan vara trygghet, stabilitet, ömsesidig respekt och omsorg. Antagligen ställer vi idag i allmänhet strängare krav på familj och samlevnad än man gjorde för några generationer sedan.

Idag existerar lagar om partnerskap, det vill säga homosexuell samlevnad, som i det allra mesta liknar lagstiftningen om äktenskapet mellan man och kvinna. De skall just säkra värden som trygghet, stabilitet och ömsesidig respekt och omsorg. Skall det också få kallas äktenskap, det är frågan.

Jag har själv aktivt följt den etiska diskussionen kring homosexuell samlevnad i forskarseminariet i etik vid Teologiska institutionen vid Uppsala universitet. Där har prästen Barbro Gustafsson och andra förgrundsfigurer i EKHO, Ekumeniska kristna gruppen för kristna homosexuella, gjort en betydelsefull insats.

Och teologiprofessorerna Holsten Fagerberg och Ragnar Holte har ­arbetat med frågor om homosexuellas likaberättigande. I en bok, Kyrkan och de homosexuella, som kom redan på 70-talet pläderade Fagerberg och Gustafsson med stöd av förre ärkebiskopen Olof Sundby bland annat för skapandet av en välsignelseakt över homosexuella par.

Då såg man det som ett stöd för en permanent och ansvarig homo­sexuell samlevnad. Det reella alternativet var smussel och i sämsta fall promiskuitet. Hur stor är då skillnaden mellan en välsignad samlevnad och äktenskap?

Den danske rättsfilosofen Alf Ross berättade att hans barn gärna ville äga en bit av trädgården. Ross föreslog då en ordning där han själv bestämde hur biten skulle få användas, vad som fick sås på den, vem som fick gå på den och så vidare. Men barnen blev ägare. Det gick de med på.

Ross ville med berättelsen visa på att ett rättsligt institut består av ett knippe rättigheter och skyldigheter och att beteckningen äganderätt egentligen bara är ett slags ordmagi utan betydelse utöver det reella innehållet.

Kanske är det på samma sätt med beteckningen ”äktenskap”. Partnerskap och äktenskap är närmast identiska, men för några, till exempel för Anders Svensson är just ­ordet ”äktenskap” det viktiga.

Jag menar att det är viktigare att diskutera sakfrågor om innehåll och rättigheter än att ägna sig åt ordmagi.

Skall homosexuellas rättigheter inskränkas, bibehållas eller rent av utvidgas, det är detta som är intressant. Själv tror jag att samhället bör möjliggöra och främja en trygg och stabil samlevnad även för samkönade par.