Inför valet debatteras flitigt det politiska läget och det internationella samfundets, inklusive Sveriges, ansvar i Afghanistan. Detta är laddade frågor som hettar till inför det stundande svenska riksdagsvalet och tenderar att landa i frågan om man är för eller emot svensk trupp. Svenska Afghanistankommittén (SAK) nämns regelbundet i detta sammanhang, ofta i positiva ordalag, något vi är stolta över. Men debatten blir lätt förenklad och hamnar i vägen för det som egentligen borde diskuteras – nämligen mänskliga rättigheter, solidaritet och rättvisa.

I SAK:s styrelse arbetar (oavlönat) riksdagsledamöter från såväl alliansen som den rödgröna oppositionen. Gemensamt är att samtliga vill främja en engagerad, saklig och initierad debatt om Afghanistan i Sverige. Huvudfrågan är inte ja eller nej till svensk trupp utan gäller vikten av att stå upp för mänskliga rättigheter och ge stöd i den dagliga kampen för överlevnad – i Afghanistan.

Alltsedan organisationen grundades 1980 har vi arbetat med utvecklingssamarbete. Det handlar bland annat om att utbilda och organisera barnmorskor, att försvara afghanska flickors rätt till utbildning och funktionshindrades möjlighet till ett värdigt liv och en plats i samhället.

Inom SAK pågår debatt om det internationella samfundets ansvar för att värna om det afghanska folket rätt till fred och självbestämmande. Det afghanska folkets långvariga lidande är en angelägenhet för oss alla. Vi har tidigare uttalat oss positivt om Isafs närvaro och mandat. Utgångspunkten har varit att det internationella samfundet sänder militär trupp till Afghanistan för att bringa säkerhet och stabilitet, i efterdyningarna av talibanregimen och den USA-ledda attacken efter 11 september-attentaten.

Som organisation, med många tusen medlemmar med olika åsikter, har SAK avstått från att ta ställning till huruvida detta ska inbegripa svensk militär närvaro i Afghanistan.

Krasst kan man idag konstatera att, trots omfattande militär närvaro, är freden fortfarande långt borta. Våldet har ökat och den internationella truppnärvaron har alltmer kommit att uppfattas som ett problem av afghanerna själva.

SAK:s årsmöte antog i maj i år ett uttalande där vi ställer oss bakom fortsatt internationell militär närvaro i Afghanistan. Samtidigt underströks att det övergripande målet – att främja fred och utveckling i Afghanistan – måste få ett tydligare genomslag i avvägningen mellan olika insatser.

Huvudfokus för alla insatser måste vara att få till stånd ett funktionsdugligt och legitimt statsbygge, som kan leda till fortsatt utveckling och återuppbyggnadsarbete.

Det målet har förvisso ännu inte uppnåtts. Samtidigt står det klart att kriget i Afghanistan inte kan vinnas militärt, att talibanerna vinner så länge de inte förlorar och att de har tiden på sin sida. I denna situation finns inga enkla lösningar. För SAK:s del är det viktiga att vi får möjlighet att bygga vidare på 30 års arbete i Afghanistan, där vi har byggt upp en gedigen kompetens och en stark organisation. Av våra 5500 anställda är över 99,7 procent afghaner och målet på sikt är att vi inte ska behövas överhuvudtaget.

Vi hoppas att det starka intresse som Afghanistan och det afghanska folkets öde väcker i valrörelsen också har det afghanska folkets bästa för ögonen och inte blir förblindat av förenklingar – vare sig från höger eller vänster.

PETER BRUNE

generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén