Under de senaste veckorna har Tyskland med omfattande och historiskt unika lån och lånegarantier avlagt en tydlig bekännelse till euron, den Europeiska unionen och den europeiska idén. Utifrån detta kunde Europeiska rådet den 17 juni inte bara anta EU2020-strategin, som handlar om intelligent och hållbar tillväxt, utan Europa kommer även att tala med en röst vid dagens G20-möte i Toronto när det handlar om finansmarknadernas stabilitet.
Trots detta hörs fortfarande kritiska röster som hävdar att Tysklands regering inte är tillräckligt Europavänlig. För att förstå denna paradox måste man djupare granska kärnan i kritiken.
En del kritiker invände att den första fasen av den europeiska valutakrisen, den så kallade Greklandkrisen delvis orsakades av Tyskland, eftersom det tyska beslutet att ge finansiellt stöd till Grekland kom för sent. En sådan anklagelse bortser från det faktum att samtliga stats- och regeringschefer i EU redan den 11 februari i år mycket tydligt framhöll att alla länder i EU har ett gemensamt ansvar för den ekonomiska och finansiella stabiliteten i euroområdet. Detta kunde dock inte innebära att vi utfärdade blankocheckar; det skulle verkligen ha försvagat euron och därmed direkt eller indirekt oss alla. Samarbetet med IMF var särskilt viktigt för oss: med sin stora erfarenhet ser fonden tillsammans med EU-kommissionen till att reformprogram som det grekiska även genomförs.
I början av maj kom valutakrisens andra fas, med en akut tillspetsning av läget. EU:s stats och regeringschefer beredde därför väg för ett skyddsnät för hela eurozonen, med beaktande av artikel 122 i Lissabonfördraget om solidaritet mellan medlemsstaterna.
Nu invändes att Tyskland bidrar till att mjuka upp stabilitetskriterierna och främjar en tranfereringsunion. Motsatsen är sann: Tyskland, tillsammans med Frankrike, insisterar på en tydlig förstärkning av stabilitetspakten, bland annat genom sanktioner. Med andra ord: vi vill dra lärdom av krisen; Europa måste tillägna sig en ny stabilitetskultur. Efter tidigare bittra erfarenheter föregår Sverige i dag med särskilt gott exempel.
Under den senaste tiden, så även i svenska medier, har kritiska röster höjts: ”2004, med ert dåvarande budgetunderskott, såg ni tyskar ju till att luckra upp stabilitetspakten”. Även om det dåvarande tyska budgetunderskottet med dagens mått inte var överdrivet stort så kan man inte bortse från kritiken. Dock får man inte glömma att Tyskland lärde av sina misstag: sedan 2009 finns en unik exitstrategi kallad skuldbroms inskriven i den tyska grundlagen. Denna skuldbroms leder i praktiken till att de tyska budgetarna måste vara i balans till och med 2020.
Skuldbromsen tillåter ytterligare ett visst underskott för att jämna ut konjunktursvängningar; vidare är budgetbalansen ett långfristigt projekt. För närvarande ligger det tyska underskottet trots sparåtgärderna fortfarande tydligt över 3 procent av BNP, precis som i många andra euroländer. Mot denna bakgrund bör varningarna om ett ”Kaputtsparen” av konjunkturen tolkas med försiktighet. Ekonomi är inte ett nollsummespel. För gällande gör vi konjunkturen den största tjänsten om vi får marknadens förtroende, eller återställer det där det är nödvändigt för länders kreditvärdighet.
I detta sammanhang får vi naturligtvis inte glömma bort att det är hög tid att orden om en reglering av finansmarknaden följs av omfattande handlingar i syfte att stärka regleringen och kontrollen och också att se till att den finansiella sektorn är med och betalar för kostnader som uppstått i samband med krisen, vare sig det gäller den tidigare bankkrisen eller den nuvarande eurokrisen. Därför såg vi med intresse fram mot G20-toppmötet i Toronto och är tacksamma för att Europeiska rådet uppfyllde sitt ansvar den 17 juni.
Som alltid bedrev Tyskland och Frankrike ett tätt samarbete inför mötet.
Trött på att vara Europas kassako? Nej. Tyskarna är medvetna om att de i stor utsträckning har den europeiska inre marknaden och att tacka för sitt välstånd. Det vore orimligt om dessa fördelar skulle kvittas mot nettobetalningar till EU eller, som nu, med lån och lånegarantier. 60 år efter Schumanplanen har tyskarna inte glömt bort den europeiska idén, tvärtom.
Förbundskansler Angela Merkel slår huvudet på spiken: Valutaunionen är en ödesgemenskap. Därför handlar det varken mer eller mindre än om bevarandet av den europeiska idén. Det europeiska enhetsprojektet är och förblir den bästa och mest löftesrika idé som Europa någonsin har beskådat. Det är arvet från den politiska generationen som föregick vår. Vår politiska generation har uppdraget att skydda detta arv och göra 2000-talet till Europas århundrade.
DR JOACHIM RÜCKER
Tysklands ambassadör i Sverige
