Resultatet av det pingst-katolska trosmanifestet är katastrofalt. Sten-Gunnar Hedin och Anders Arborelius förmedlar en kristendomstyp som skapar främlingsskap inför den kristna tron, skriver teologie doktor Peder Thalén, som uppmuntrar ärkebiskopens "ärliga osäkerhet".
Ärkebiskop K G Hammars olika uttalanden om kristen tro har skapat rädsla i en del av de kristna leden. Man oroar sig för att det allmänna kärleksbudskap han för fram, där vikten av att bokstavligt tro på under och mirakel tonats ned, ska leda till en urvattnad kristen tro.
Denna farhåga är begriplig. K G Hammar tar vissa risker.
Några som däremot inte är beredda att ta några risker är författarna till det pingst-katolska Jesusmanifestet. Deras beskrivning av Jesus innehåller mest trossatser att blint omfatta, om de är begripliga verkar vara mindre viktigt. Orden om Jesus är sällan deras egna, utan de citerar hela tiden Bibeln och den tidiga kristna traditionen.
Det framgår av det pingst-katolska Jesusmanifestet att vad som krävs för sann tro är att man sväljer hela den fornkyrkliga vokabulär, med vars hjälp dåtidens teologer försökte förklara hur Jesus kunde vara både Gud och människa.
Är detta en framkomlig väg?
Att formulera ett manifest om Jesus
i en tid när Gud finns mest som en saknad hos människorna skulle kunna vara angeläget. Men resultatet är här katastrofalt.
Det pingst-katolska Jesusmanifestet utestänger flertalet människor från Jesus. Den enda grupp man kan nå är de människor som vill ha enkla budskap, som inte vill tänka själva därför att de inte står ut med den otrygghet - ett framträdande drag i vår kultursituation - som frånvaron av färdiga svar innebär.
Jag hoppas att denna grupp är liten.
Professor Anders Piltz (Brännpunkt den 5 februari) hoppas att denna grupp är stor. Han tycker sig redan se hur den börjat lämna garderoben och komma ut i ljuset. För honom är det en dygd att inte tänka för mycket (i religiösa frågor). Läropunkter som jungfrufödseln och uppståndelsen ska enligt honom vara anstötliga och tros i strid mot förnuftet - "Det är just det som är meningen".
Är det sann klassisk kristendom vi finner i Jesusmanifestet och hos Piltz? Nej. Det är det tack och lov inte.
I äkta klassisk kristen tro är det Gud som är helig. De fornkyrkliga bekännelserna fungerade på sin tid som ett intellektuellt uttryck för en levande gudstro, som fanns innan och oberoende av dessa lärosatser.
De var alltså inte den grund allt vilade på, utan fungerade snarare som en teoretisk överbyggnad. Men i Jesusmanifestet är det traditionen som behandlas som helig, framför allt de intellektuella resultaten från fornkyrkans trosreflektion. Det har alltså skett en tyst förskjutning här av heligheten från Gud till nedärvda språkliga formuleringar, något som förmodligen varit en långsam historisk process.
Jesusmanifestet är inte unikt i detta avseende, utan är tvärtom ett exempel på en allmän tendens i tiden som man skulle kunna kalla för religionens sekularisering.
Samma fenomen återfinns till exempel inom Svenska kyrkan där vördnaden som kommer till uttryck i gudstjänstsammanhang inte främst gäller den kristne guden utan snarare vissa språkliga kvarlevor. Främsta tecknet på detta är att man år efter år fortsätter att använda sig av språkliga uttrycksmedel som sedan länge upphört att kommunicera Gud till människor.
Ett symptom på religionens sekularisering är också att den religiösa tryggheten ändrar karaktär. Även den förskjuts från Gud till vissa språkliga formuleringar, vilka därför krampaktigt måste hållas fast. Det är en sådan tro K G Hammar utmanar.
Även flera av Anders Piltz resonemang kan ses som exempel på hur religionen gradvis ändrat fokus från fornkyrkan till i dag. I polemik mot K G Hammars motvilja mot bokstavliga bibeltolkningar ställer Piltz frågan om de kristnas tro på uppståndelsen möjligen skulle kunna vara ett monumentalt missförstånd, som i onödan stött bort de skeptiska: "Kunde professor Hedenius ha blivit kristen om inte sådana onödiga hinder stått i vägen?"
På det skulle man kunna svara att Hedenius förståelse av uppståndelsetron var ett stort misstag, som i onödan framkallade en överdriven skeptisk hållning hos honom och hans generation.
Hedenius avvisande av uppståndelsen var riktat mot en filosofisk nidbild av tron, en bild som Piltz märkligt nog tycks dela även om han kommer till en motsatt slutsats i sanningsfrågan.
Båda tänker sig att det skulle vara meningsfullt att diskutera uppståndelsetrons rimlighet helt oberoende av det stöd som den kan ges i den kristna erfarenheten, till exempel den starka erfarenhet av nytt liv som en kristen omvändelse inneburit för många.
Lyfts uppståndelsetron ut ur sitt kristna sammanhang blir den naturligtvis en dårskap för förnuftet, eftersom den berövas sin kristna erfarenhetsgrund.
Visst är talet om tron som en dårskap en viktig ingrediens i den klassiska kristna tron. Men den gäller då inte vårt förhållningssätt till isolerbara läropunkter som skulle kunna avhandlas på ett rent intellektuellt plan, det är som sagt senare tiders påfund, utan detta tal handlar om vår livsinriktning.
Det paradoxala är att författarna till Jesusmanifestet och Anders Piltz propagerar för just den kristendomstyp som bidragit till att skapa främlingskap inför den kristna tron i vår kultur.
K G Hammar har en viktig roll att spela för kristendomens framtid i Sverige. Inte därför att han skulle ha någon färdig lösning på frånvaron av en fungerande Jesusbild i vår kultur.
Men Hammar har åtminstone modet att erkänna de svårigheter som det kristna arvet i dag är behäftat med och försöker inte dölja den osäkerhet som faktiskt råder eller borde råda i de kristna leden om hur kristen tro ska formuleras.
Utan en sådan ärlighet kan ingen verklig förnyelse ske. Det är naturligtvis en svårare och otacksammare väg, som dessutom saknar den retoriska styrka som pingst-katolska trosmanifestets enkla förkunnelse har. På sikt kommer dock Hammars väg att kunna uppnå betydligt mer.
Peder Thalén
teologie doktor
universitetslektor i religionsvetenskap
Högskolan i Gävle
