Tror Tolgfors på sina ord?

Att se Fredrick Federley (c) stå och kämpa med gråten i riksdagens talarstol var ur ett sådant perspektiv rent gripande.

En ung politiker, allvarlig, samlad, på gränsen till sammanbrott efter att ha utsatts för starka påtryckningar.

Och så försvarsminister Sten Tolgfors (m) med en fåraktig min som signalerade förställning. Även om man inte lyssnade syntes det lång väg att här stod en man som talade mot bättre vetande.

Jag har nämligen svårt att föreställa mig att Tolgfors tror på det han själv säger. Om det vore säkerheten frågan gällde skulle ju debatten handla om vikten av att omedelbart ta hem de svenska soldaterna från Afghanistan, avbryta samarbetet med Nato och sluta stödja USA:s ”krig mot terrorismen”.

Kort sagt, behovet av invasionsförsvar, alliansfrihet och neutralitet.

Tolgfors försök att med darr på underläppen sälja in rege­ring­ens avlyssningsförslag som ett sätt att skydda ”våra svenska tjejer och killar som kämpar för fred i Afghanistan” (eller hur det nu var ­orden föll) gjorde att jag även i hans fall tyckte mig se en ­människa under stark press. För så oinformerad och perspektivlös kan ändå inte en minister vara att han inte ­inser att det just är den svenska militära närvaron i Afghanistan (och liknande engagemang) som ökar hotet mot Sverige.

Vad är det då som får en borgerlig regering att genomdriva åtgärder man tidigare sagt sig vara emot?

Och vad var det som fick den socialdemokratiska regeringen att göra saker som stred mot de värden man alltid sagt sig försvara?

Ge oss ett svar, så att vi inte behöver sitta framför tv-appara­terna som oroliga teckentydare.