Tro och populism driver polisen

Rättsväsendets insatser mot ungdomsvåld saknar nästan helt vetenskapligt stöd och är sannolikt inte så effektiva som de skulle kunna vara. Allra sämst är det inom polisen där mycket av det som görs enbart bygger på tro och tyckande.

Vi föreslår att regeringen ålägger polisen och andra rättsmyndigheter att avsätta en del av sina resurser till att utreda vilka metoder som fungerar.

Allt annat är att betrakta som oaktsamhet med skattebetalarnas pengar och unga människors liv.

Våld bland ungdomar är ett omfattande samhällsproblem. I undersökningar som Brotts- förebyggande rådet har gjort uppger nästan en fjärdedel av alla 15-åringar att de under det senaste året blivit utsatta för sparkar, slag eller annat våld vid ett eller flera tillfällen.

I antal räknat handlar det om nästan 30 000 ungdomar, varav drygt 6 000 har utsatts för så allvarligt våld att de tvingats uppsöka sjukvård.

Om vi förmodar att 16- och 17-åringar utsätts för våld i samma utsträckning som 15-åringarna rör det sig om nästan 90 000 misshandelsfall, varav nästan 20 000 är allvarliga, om året.

Under de senaste decennierna har det funnits en tendens att göra ungdomsvåldet uteslutande till ett kriminalpolitiskt problem. Vi anser att det i minst lika hög grad är ett socialpolitiskt problem som kräver tidiga insatser inom bland annat mödra- och barnhälsovård, förskola och skola.

Forskning visar att det är svårt att förebygga brottslighet, särskilt grov brottslighet, när individen är i tonåren och redan har utvecklat allvarliga beteendeproblem.

Åtgärder som vidtas i förskoleåldern har mycket större förutsättningar att lyckas.

Vi är dock medvetna om att sociala insatser inte räcker för att lösa problemen med ungdomsvåldet. Eftersom våld är brott mot lagen krävs också kriminalpolitiska åtgärder.

Men insatserna måste bygga på kunskaper dels om problemets omfattning, karaktär och orsaker, dels om vilka åtgärder som visat sig vara verkningsfulla. Tyvärr är detta sällan fallet när det gäller svensk kriminalpolitik.

I stället bygger insatserna ofta på känslor och politisk populism.

Det finns överhuvudtaget inget som talar för att till exempel hårdare straff eller sänkt straffbarhetsålder skulle minska problemets omfattning.

Det finns heller inget som talar för att polisens insatser mot ungdomsvåld ger optimal eller ens avsedd effekt. Polisen har en tradition av att inte utvärdera sin verksamhet och sina metoder, och gör överhuvudtaget inga kvalitetsuppföljningar.

Man kan fråga sig hur en myndighet som kostar skattebetalarna drygt 17 miljarder om året helt kan strunta i att bygga sina metoder på systematisk kunskap.

Kanske vill polisledningen att alla pengar ska gå direkt till verksamheten.

Om man inte utvärderar verksamheten får man ju heller aldrig reda på om pengarna används på ett meningsfullt sätt.

I stället riskerar polisarbetet att bli effektlöst eller i värsta fall kontraproduktivt. Det är möjligen vad som har hänt i storstäd-ernas socialt utsatta förorter, där polisen har satsat en del resurser men ändå upplevs som fientlig av många invånare, inte minst unga män.

För att polisens metoder ska kunna förbättras och möta nya behov måste de noggrant dokumenteras, analyseras och utvärderas.

Vi föreslår att regeringen ålägger polisen och övriga rättsmyndigheter att under ett första år avsätta en mycket liten del av sina samlade resurser, 0,1 procent, till utvärdering och metodutveckling. Bara i polisens fall skulle det innebära 17 miljoner kronor.

Andelen som öronmärks för forskning och utveckling bör sedan successivt öka med 0,1 procentenheter per år tills den utgör en procent av anslagen.

På så sätt utgör den fortfarande bara en liten del av kakan men är ändå så stor att vi successivt kan få bättre kunskaper om effekterna av arbetet inom polisen och övriga rättsvårdande myndigheter.

En sådan satsning behövs om- gående och är en förutsättning för att bekämpningen av ungdomsvåldet och annan brottslighet ska bli bättre och effektivare.

BJÖRN FRIES

f d nationell narkotikapolitisk samordnare

JERZY SARNECKI

professor i kriminologi vid Stockholms universitet