”Bolagsstämmans och ägarnas beslut om ersättning till styrelsen har faktiskt ingenting med kollektivavtalen att göra”, påstår Michael Treschow på SvD Brännpunkt den 13/12.
I strikt formell mening har han naturligtvis rätt – det finns inget avtalat eller annat reglerat samband. Men det är uppenbart att sättet att hantera styrelsearvoden påverkar vilka krav de fackliga organisationerna ställer.
Det räcker att lyssna på vad fackens företrädare säger offentligt för att alla tvivel om detta samband ska skingras.

Låter man styrelsearvodena höjas orimligt påverkar detta inte bara psykologiskt utan också faktiskt hur man bedömer vilket löneutrymme som finns i den kommande avtalsrörelsen.

Därför har bolagsstämmans och ägarnas beslut om styrelseersättning med kollektivavtalen att göra.
Treschow menar att det är nödvändigt att höja styrelsearvodena för att vi ska en möjlighet att till våra ”stora svenskbaserade företag … rekrytera de internationella toppkrafter som styrelsearbetet i en globaliserad ekonomi kräver”.
Det är säkert riktigt. Men därför behöver inte alla styrelsearvoden höjas.

Det räcker att betala ett nödvändigt – och säkert högt – styrelsearvode till den eller de ledamöter som har den speciella och eftertraktade kvalitén.

Om Ericsson lyckas engagera en framstående industriman från till exempel USA – där arvoden ligger långt över dem vi har i Sverige – måste inte nödvändigtvis ordförande Treschows och övriga ledamöters arvoden höjas.
Men det är precis så det går till och som det inte – med all rätt – går att få förståelse för från världen utanför styrelserummen.

Treschows resonemang om att ”vi har för låg nivå på styrelsearvodena, vilket leder till svårigheter att rekrytera de internationella toppkrafter som styrelsearbetet i en globaliserad ekonomi kräver” är en minst sagt trist parallell till fackens återkommande krav på följsamhetsklausuler i kollektivavtalen.
Dessa var en följetong i 70- och 80-talens avtalsförhandlingar.
I korthet gick de ut på att om någon annan fick mer så skulle den som fått mindre kompenseras.
Från arbetsgivarsidan gjorde vi vad vi kunde för att undvika klausulerna och pläderade i stället för att lönerna måste sättas individuellt och företagsvis. På samma sätt måste det rimligtvis vara möjligt att fastställa individuella styrelsearvoden.

Treschows – och för den delen många andras – synsätt att alla ledamöter (med undantag för ordföranden) ska ha lika ersättning är ett enkelt – men otidsenligt – sätt att fördela den arvodessumma som styrelsen ska dela på.
Alla i styrelsen har förvisso samma ansvar. Men vi som har suttit i styrelser vet att bidragen från enskilda ledamöter varierar
i kvalitet och engagemang. Därför borde vi acceptera mer individuella styrelsearvoden.
Det är ju så vi vill ha det när det gäller lönerna till de anställda och vi bör göra på samma sätt när det gäller styrelsearvoden.

Treschow menar att det inte ”är rimligt att hävda att lönerna för ett litet antal personer, som har sina toppbefattningar under ganska få år av sitt yrkesliv, skulle utgöra norm för nivåerna i kommande avtalsrörelse”.
Även här missar Michael Treschow poängen i den kritik som framförs.
Det är själva höjningen – inte nivån – av de utgående lönerna eller ersättningarna som skapar oförståelse och oro.

Varför ska vissa ledningspersoner ha tvåsiffriga tal i procent i höjning för att de utför oförändrade arbetsuppgifter när andra i företaget får nöja sig med enstaka procent? Svaret på den frågan måste göras begriplig.

OLOF LJUNGGREN
vd för Svenska Dagbladet
1974–1978 och vd i Svenska
Arbetsgivareföreningen 1978–1989