Svenskt Näringslivs ordförande Michael Treschow anser att toppchefer betalas för dåligt och att svenska bolagsstyrelsearvoden är för låga.
Samtidigt säger han sig inse att man blir måttligt populär av att hävda åsikter som dessa. Michael Treschow kan vara lugn för egen del. Hans omsorg om redan överbetalda direktörers och styrelseledamöters plånböcker leder med all säkerhet till ryggdunkningar på direktionsvåningar och i styrelserum.

Betydligt värre är att de uttalanden som framförs från högsta ort i den organisation som säger sig tala för svenskt näringsliv riskerar att allvarligt hota avtalsrörelsen innan den ens har börjat.
I nästa vecka startar överlämnandet av kraven inför 2007 års avtalsrörelse. Inför detta har facken inom industrin kommit överens om en avtalsplattform som berör 600 000 löntagare i svensk industri.

Vi bedömer att våra krav ger goda möjligheter till reallöneökningar utan att jobben hotas och inflationen skjuter fart. Vi är beredda att ta vårt ansvar för en stabil utveckling på svensk arbetsmarknad.

Men vårt ansvarstagande balanserar på en ytterst slak lina inför den ohöljda girighet som kommer till uttryck
i Michael Treschows debattartikel.

Bestickande är att Treschow överhuvudtaget inte nämner de medarbetare som arbetat ihop produktiviteten och vinsterna i svensk industri. Omsorgerna begränsar sig till toppdirektörer, som tillönskas ytterligare arvodeshöjningar.
Under tio år med Industriavtalet har medarbetarna och deras fackliga organisationer tagit ansvar för en stabil lönebildning som resulterat
i reallöneökningar varje år.

Var har Treschow varit under dessa år? Med ett pennstreck avlivar han den svenska modellen genom att hänvisa till 70-talets galopperande inflation.
För oss är detta historia. Historia borde det också vara att en självutnämnd grädda i samhället ohämmat och öppet tar för sig på ett sätt som väcker associationer till gulaschbaronernas tid.
Inför 2007 års avtalsrörelse måste vi fråga oss om organisationerna inom Svenskt Näringsliv verkligen delar dess ordförandes åsikter.

Vill ni ha en avtalsrörelse som har förutsättningar att mynna ut i ansvarsfulla avtal som gynnar såväl medarbetare som företag och samhälle? Eller vill ni ha konflikt och strejkhot från första stund?

Mari-Ann Krantz
Sif:s förbundsordförande