Hägglund har under sina sex år som socialminister inte tagit tillräckligt med initiativ.

Fortfarande dör patienter på väntelistan – människor som haft många år framför sig om de fått chansen till en transplantation. Det råder allvarlig brist på organ, trots att vi svenskar är de mest positiva till donation i hela Europa. Vi vill donera, men regelverket och brister i organisationen förhindrar den möjligheten.

Svensk sjukvård och forskning ligger mycket långt framme inom transplantationsområdet. Utifrån ett samhällsekonomiskt perspektiv är verksamheten en av de mest kostnadseffektiva inom svensk sjukvård. Varje njurtransplantation genererar exempelvis flera miljoner kronor i ren besparing för sjukvården.

Trots stora satsningar på transplantationsverksamheten, kunskapen om de ekonomiska vinsterna och inte minst vetskapen om att svårt sjuka räddas, har intresset att skapa ett regelverk som ökar anta let organdonationer varit svalt.

Trots den högsta donationsviljan i Europa har vi betydligt färre organdonationer än de flesta övriga europeiska länder, inklusive Norge. Det finns tyvärr indikationer som pekar på att antalet donationer i år blir betydligt lägre än i fjol. I Stockholm med över två miljoner invånare har man exempelvis fram till och med den 10 juni endast utfört fyra organdonationer.

Orsakerna till de få donationerna i Stockholm och i övriga Sverige kan främst härledas till osäkerhet hos ansvariga läkare om hur regelverket ska tolkas som bestäm mer tidpunkten när man får börja utreda om en donation är möjlig. Socialstyrelsens föreskrifter och senare års skrivelser från myndigheten till sjukvården har förstärkt den osäkerheten. För att inte riskera påföljder väljer man i stället att inte ta upp frågan om donation då det finns en möjlig donator. Detta är allvarligt!

Både företrädare för medicinsk profession och patienter, har länge förstått orsakerna till att det är så få organdonationer i Sverige. Ansvarig minister Göran Hägglund (KD) har vid ett flertal tillfällen informerats om att regelverket är otidsenligt och skapar hinder för organdonationer. Trots den vetskapen har Hägglund under sina sex år som socialminister inte tagit tillräckligt med initiativ till förändringar. I det här fallet råder en stor skillnad mellan honom och hans norska kollega som för flera år sedan deklarerade att Norge inom några år måste komma upp till samma höga donationssiffror som man har i Spanien. Man är nu också på god väg att uppnå målsättningen och Norge har genom att arbeta på ett annorlunda sätt betydligt fler organdonationer än i Sverige.

Socialstyrelsen har intagit en pas siv hållning och anser inte att det behövs någon förändring av re gelverket. Verksledningen har till och med avskaffat Donationsrådet som fram till 2011 var en självständig enhet inom myndigheten.

Donationsrådet inrättades efter ett riksdagsbeslut 2004. Det som återstår är numera ett råd bestående av åtta ledamöter som utsetts av regeringen och som har till uppgift att vara ett rådgivande organ till myndigheten, utan beslutanderätt. I frågan om behovet ett nytt regelverk har rådets ledamöter i ett brev till regeringen under våren deklarerat en avvikande uppfattning än den som myndigheten företräder.

I Sverige behövs nya fräscha initiativ som ökar antalet organdonationer och som tillvaratar allmänhetens positiva inställning. Den som uttryckt sin vilja för donation ska inte förvägras den möjligheten, om man dör under sådana omständigheter att man kan bli donator.

Det otidsenliga regelverket innebär att sjukvården ofta inte i tid får utreda om en donation är möjlig, trots att samtliga chanser att rädda livet på en patient är uttömda. Detta måste förändras. Sjukvårdens ansvar för organdonationer behöver tydliggöras i ett nytt regelverk. Donation av organ och vävnader ska ingå som en naturlig arbetsuppgift med skyldigheter, utan undantag, för all sjukvårdspersonal och därmed också omfattas i statens tillsyn av sjukvården. Donationsrådet som en självständig organisation med distinkta direktiv och mandat måste återuppstå.

De positiva initiativ som tagits i andra länder bör tas tillvara och då företrädesvis bör man titta på vad som har gjort i vårt närmsta grannland Norge. Regeringen måste därför skyndsamt tillsätta utredning som får i uppdrag att ta fram ett regelverk som speglar svenskarnas positiva inställning till donation.

HÅKAN HEDMAN

ordförande i Livet som Gåva, medicine hedersdoktor

ANNIKA TIBELL

vice ordförande i Livet som Gåva, docent, transplantationskirurg

KARIN LINDH

Livet som Gåva, Transplantationskoordinator

ANDERS OLSSON

Livet som Gåva, Idrottsföreningen för transplanterade

MARGARETA LINDER

Livet som Gåva, överläkare njurmedicin

ULLA NYSTRÖM

Livet som Gåva, patientkoordinator

PERNILLA GUNTHER

Livet som Gåva, riksdagsledamot KD

Fotnot: Livet som Gåva är en nationell samverkansorganisation som består av företrädare för patientorganisationer och medicinsk profession. Genom information och opinionsbildning vill Livet som Gåva verka för att fler organ- och vävnadsdonationer blir möjliga.