Johan Norberg

I många huvudstäder talar man med oro och förakt om tyskarna och männen i svart.

Johan Norberg

Europatanken förtjänar Nobels fredspris. Att européerna sedan andra världskriget har handlat och förhandlat med varandra i stället för att kriga är en makalös prestation. Men det är en tragikomisk tajming att EU i år får priset. Euroexperimentet och den centralisering som har följt av eurokrisen håller nämligen på att återskapa många av de fientliga stämningar som projektet var till för att sopa bort.

Eurons låga lånekostnader ledde till en låneexplosion och nu måste krisländer som Italien, Spanien och Grekland växa med 3–6 procent varje år bara för att behålla skulderna på dagens höga nivå även om tio år. Det är länder som på grund av skulder, åldrande och internationell konkurrens har svårt att drömma om sådana nivåer ens i goda tider. Om de inte lyckas kommer skulderna fortsätta växa tills de knäcker ekonomierna.

Det behövs ett marknadstryck för en omfattande liberalisering av dessa ekonomier som tyngs av korruption och närmast medeltida regler för företag och arbetsmarknader. Det viktiga för att marknader ska våga låna ut och investera är inte budgetbalans i dag, utan det är tron på tillräcklig framtida tillväxt för att hantera skulderna.

Men Bryssel och Berlin har genom nödlån och obligationsköp tagit bort marknadstrycket, och i utbyte tar de över länders finanspolitik och kräver omedelbara åtstramningar. När folkvalda ledare i Grekland och Italien konstrar pressas de att avgå. Det är den sämsta av båda världar. Skattepengar i mer välskötta länder öses ned i svarta hål, samtidigt som regeringarna skär ned och höjer skatter, vilket stryper konjunkturen. Det håller på att slita sönder den europeiska gemenskapen.

Åtstramningarna tar tid och kraft från reformerna, och ger svåra sociala konsekvenser. Det är lätt att skylla på lata och fifflande Medelhavseuropéer. Men många greker och italienare har arbetat hårt och startat småföretag, men fått mycket lite för det på grund av regleringar och korruption. En generös pension har ibland varit kompensationen för en livstid av slit. När de blir av med jobb och pensioner ska vi inte bli förvånade om resultatet blir strejker, demonstrationer och kanske extrema populiströrelser och politiskt våld. Inget samhälle klarar i längden en arbetslöshet kring 25 procent.

I Portugal har protester redan fått regeringen att överge reformplaner. I Spanien har det gett kraft åt dem som vill bryta isär landet. Den rika delstaten Katalonien har utlyst ett nyval som en slags folkomröstning om självständighet. I Grekland är depressionen djupast och desperationen störst. Det nynazistiska partiet Gyllene Gryning är tredje största parti i opinionsundersökningarna, och 22 procent av grekerna uppger att de har positiva känslor för partiet.

När krav på åtstramningar kommer från andra stater blir de än mer impopulära. I många huvudstäder talar man med oro och förakt om tyskarna och männen i svart, som flyger in och kräver tuffa åtgärder. Det är då italienska och grekiska tidningar plötsligt utmålar tyskarna som nazister och en paroll som hata Tyskland blir politiskt gångbar.

Andelen i krisländerna som säger sig ha förtroende för EU har minskat från 60 procent före krisen till 25 procent i dag.

Detta har sin motsvarighet i allt grövre fördomar som vi nordeuropéer berättar om sydeuropéer. För ögonblicket har de mest vulgära nationalistpartierna i Finland och Nederländerna hämmats i sin tillväxt, men det beror främst på att vi rörde oss lite i deras riktning som en finsk socialdemokrat nyligen sade om främlingsfientliga Sannfinländarna.

Vi riskerar samma utveckling i Tyskland om landet tvingas betala för hela eurokrisen, vilket politiker och medier i hela Europa kräver. De talar om att tyskarna har tjänat på euron, men landets export kom bara igång efter tungt reformarbete. Tyskarna är det folk som har haft sämst löneutveckling sedan euron infördes. Priset för det är att de tvingas betala för alla som inte höll igen. En ny studie visar att 65 procent av tyskarna ångrar bytet till euro.

Tyskland har en statsskuld över 80 procent av BNP och en demografisk utveckling och ett oreformerat pensionssystem som riskerar att fördubbla den skulden på tio år. Om tyskarna dessutom ska garantera andra euroländers statsskulder och banker – 35 gånger större än Tysklands skattebas – lär de slå bakut.

Det skulle vara den europeiska mardrömmen. Besluten om obligationsköp i Europeiska Centralbanken har redan isolerat tyskarna. Det strider mot insikten efter kriget att Tyskland måste bäddas in i Europa. Kontinentens enighet kan nog överleva nationalistisk bitterhet från nästan vilket land som helst – men knappast från Tyskland.

Europa måste välja en annan väg, minska överföringarna över gränserna, avskriva gamla skulder i stället för att bygga ännu större, och minska kraven på åtstramningar i utbyte mot verkliga strukturreformer.

Det skulle förtjäna ett fredspris, för priset för misstag växer. I början såg det ut som att den största risken med eurokrisen var att vi skulle vara fattiga innan den är över. Nu är den största risken att Europas folk börjar hata varandra innan den är över.

JOHAN NORBERG

idéhistoriker och debattör, författare till nyutkomna boken Eurokrasch: En tragedi i tre akter (Hydra förlag)

Fler debattartiklar om Europa: