Lundsberg är i blåsväder. Någon har tjallat. De flesta som gått på internat vet att det uppfattas som ett svek att ”missuppfatta” pennalismen som en kränkande fysisk eller psykisk misshandel. Det är ju på skoj. Menat att lägga grund för kamratskap och sammanhållning. Något att blicka tillbaka på som vuxen, att minnas ritualerna som förde oss närmare varandra.
Priset betalar även alla de barn vars föräldrar tycker att en internatskola bättre sköter en god uppfostran.
Agnes Hellström
Redan på min tid gick diskussionerna. Skolan ville förbjuda invigningar och eleverna protesterade. Inte öppet inför ledningen förstås, men sinsemellan. Flera av föräldrarna tyckte att det handlade om att inskränka traditioner som funnits på skolan sedan de själva gick där. Fina traditioner som borde få fortsätta finnas.
Jan Guillou säger att han är förvånad över att ingenting verkar ha förändrats sedan hans tid (Expressen 24/11). Själv förvånas jag över hans förvåning. För de strukturer som format oss nuvarande och före detta internatskolebarn, är svåra att rubba. Det räcker inte med en diskussion vart trettionde år. Stormen i vattenglaset lägger sig snabbt och allt återgår till det normala. ”Traditionen” får härja ostörd tills nästa modiga elev höjer rösten och avfärdas som tjallare.
I vår moderna värld finns fortfarande ett flertal konserverade institutioner som formar framtidens ledare. En plats som bara gräddan har tillträde till, där hierarkisk ordning är ett riktmärke och kamratuppfostran ett medel på vägen mot målet. Men vad händer med eleverna som tagit steget ur tredjeringssoffan ut i verkligheten? Vilken människosyn bär de med sig?
Ett av internatskolornas starkaste argument för att lämnas i fred är att de inte stör någon. Föräldrarna ser sig själva som en minoritet som vill att deras barn ska få en bra start i livet. Och de betalar själva sin skolgång.
Men priset får vi alla betala i form av reproducerad våldskultur, maktstrukturer och hierarkier där man tar skit tills man blir chef och därefter vinner rätten att trycka ner andra.
Priset betalar även alla de barn vars föräldrar tycker att en internatskola bättre sköter en god uppfostran. Föräldrar som en gång själva var barn och skickades iväg hemifrån. Och vars barn kommer att göra sina framtida avkommor samma tjänst.
Den slutna cirkeln. Den onda cirkeln som måste brytas.
AGNES HELLSTRÖM
författare till Ränderna går aldrig ur
LÄS OCKSÅ:
