Många har haft synpunkter på om tingsrättens ordförande i Pirate Bay-målet skall anses ha varit jävig eller inte. I hög utsträckning har synpunkterna färgats av uppfattningen om innehållet i tingsrättens uppmärksammade dom. Men jävsfrågan skall i detta fall bedömas utan hänsyn till utgången i målet. Den inomrättsliga bedömning som då aktualiseras är främst processrättslig, inte immaterialrättslig.

Claes Sandgren har (Brännpunkt 14/5) gjort gällande att jävsanklagelserna i Pirate Bay-målet är långsökta. Att han försöker göra en rättsligt inriktad bedömning är i sammanhanget lovvärt, men hans bedömning är i flera avseenden bristfällig och hans resonemang förvirrande. Låt mig här kortfattat visa hur.

En domare är, enligt rättegångsbalken, jävig att handlägga ett mål, om någon särskild omständighet föreligger, som är ägnad att rubba förtroendet till hans opartiskhet i målet. En domare skall alltså inte endast vara opartisk. Domaren skall även framstå som opartisk, något som betonas än starkare i Europadomstolens uttolkning av Europakonventionen, vilken numera utgör svensk rätt.

Claes Sandgren bygger en del av sin argumentation på Regeringsrättens behandling av en jävsfråga i ett avgörande den 5 mars i år (RÅ 2009 ref. 8). Han ställer sig kritisk till utgången, men åberopar avgörandet till stöd för en restriktiv syn på vad som utgör jäv – en syn som han, avseende Pirate Bay-målet, också tycks anse vara både nödvändig och lämplig. Att Regeringsrättens tolkning av jävsreglerna i ett skattemål inte alls binder hovrätten vid dess bedömning i ett immaterialrättsligt brottmål uppmärksammar han inte. Att avgörandet inte var enhälligt förbigår han också med tystnad.

Regeringsrättens bedömning kan, som Claes Sandgren skriver, framstå som mycket tolerant mot omständigheter som är besvärande för en domare. Inte desto mindre har jag i en kommentar till domstolens avgörande (Expertkommentar till processrättsområdet, Blendow Lexnova, april 2009) framhållit det som en metodförebild, när det gäller jävsbedömning även i andra situationer. Den nyanserade bedömningen, med hänsynstagande till det aktuella målets och handläggningens individuella karaktär, stämmer nämligen väl överens med Europadomstolens tillvägagångssätt. Däremot går det inte ihop med den argumentation in absurdum, som har förts för att visa varför tingsrättens ordförande i Pirate Bay-målet inte skall anses ha varit jävig.

Det specifika målets individuella karaktär skall beaktas vid en bedömning av just de förhållanden som åberopas till stöd för att just den aktuella domaren skall anses vara jävig i just detta mål. Det är mycket ovanligt att ett mål i svensk domstol avser så politiskt kontroversiella och internationellt uppmärksammade rättsfrågor som Pirate Bay-målet. Att målet är just sådant måste beaktas såväl vid den närmast förestående jävsprövningen som vid den jävsprövning som senare sker i ljuset därav i andra mål.

Domare kommer då inte att förbjudas att vara medlemmar i vissa föreningar, ens om dessa har en så tydlig rättspolitisk agenda som de aktuella (Claes Sandgrens karaktäristik utmanar löjet). Inte heller kommer alla mål som har någon enstaka likhet med Pirate Bay-målet att behöva tas om. Detta följer för övrigt redan av att parterna bestämmer om de vill göra gällande jäv och måste agera så snart de har kännedom om en omständighet som de anser kan vara jävsgrundande.

Tingsrättens ordförande i Pirate Bay-målet må, som Claes Sandgren anför, ha mycket gott anseende i immaterialrättsliga kretsar. Avseende just detta mål finns det rimlig grund för en objektiv iakttagare att frukta en partisk hållning hos honom. Förtroendet för rättsväsendet kräver därför att hovrätten skall anse att han har varit jävig att handlägga målet. Den återförvisning till tingsrätten som i så fall måste ske orsakar onekligen omak. De negativa konsekvenserna av rättsväsendets förtroendeförlust, om han inte anses ha varit jävig, är dock oöverblickbara.

ERIC BYLANDER

universitetslektor i processrätt på Handelshögskolan vid Göteborgs universitet