När jag kom till Sverige för 25 år sedan upplevde jag den offentliga debatten om existentiella frågor som torftig i jämförelse med Tyskland och USA.
För femton år sedan tog jag initiativet till en katolsk förskola/skola i Lund. Jag ville bidra till att skapa en miljö där existentiella frågor är tillåtna: varför lever jag, varför dör jag? Vår målsättning har efterhand utvecklats.
Vi vill uppmuntra våra barn att hantera existentiella svårigheter genom intellektuell, praktisk och emotionell bildning, genom de verktyg som den kristna tron skänker, men självfallet utan något tvång.
Vår skola, nu med 150 elever, är en blandning av många nationaliteter, hudfärger, sociala bakgrunder och religioner – protestantiska, katolska, judiska och muslimska barn från praktiserande och icke-praktiserande familjer. Elevkåren speglar det globala samhället. Ungefär hälften av personalen är katoliker, resten tillhör ett annat samfund eller inget alls.
Vår skola är inte en plats för dogmatisk katolicism utan präglas av respekt och tolerans mot vår nästa och hans/hennes egenart. Verksamheten inspekteras regelbundet av Skolverket. Förra årets avgångsklass — med flera elever från problemområden — hade högst betyg av alla skolor i Lund och ligger därmed bland de 25 bästa i landet.
Debatten om konfessionella skolor och existentiella frågor måste präglas av respekt, tolerans och acceptans. Vi kan och får utforma våra och våra barns liv annorlunda än majoriteten. I andra artikeln av FN-stadgan om de mänskliga rättigheterna påtalas rätten och friheten till en egen religion.
En betydande andel av människorna på jordklotet säger: Gud finns – njut av livet.
Marlene Wullt
överläkare, infektionskliniken Universitetssjukhuset, Malmö, och ordförande i Stiftelsen S:t Thomas Skola i Lund
Fotnot: Det har kommit många repliker och hundratals nätkommentarer på Björn Ulvaeus inlägg om nej till konfessionella skolor. Av utrymmesskäl kan vi inte publicera alla. Med detta inlägg av Marlene Wullt sätter vi punkt för debatten denna gång.
