Marco Nilsson

Det finns gränser för hur mycket en minister kan påstå att en myndighet har agerat utan hans vetskap.

Marco Nilsson

Försvarsminister Sten Tolgfors avgång i går vittnar om en försvagad regering och en dysfunktionell utrikespolitik där demokratins gränser testas.

Att Tolgfors till sist skulle avgå var inte självklart när de första avslöjandena om att den svenska myndigheten Totalförsvarets forskningsanstalt (FOI) planerade en missilfabrik i diktaturen Saudiarabien kom upp till ytan. I början såg det ut som om försvarsministern kunde skylla ifrån sig och lägga skulden på FOI, men när flera fakta dök upp och Tolgfors inte erbjöd tillfredställande svar på allmänhetens frågor blev utgången oundviklig.

Den enkla förklaringen till Tolgfors avgång handlar om förbrukat förtroende. När Socialdemokraterna med en ny partiledare lyckades gå förbi Moderaterna i opinionssiffrorna hade Reinfeldt inte många alternativ till hands. En minister som väljarna tror undviker ansvar blev helt enkelt en ohållbar belastning för en regering som fått en tuffare motståndare hos oppositionen.

Men det som är viktigare är vad Tolgforsaffären säger om demokratin i Sverige. Demokratin handlar inte enbart om att hålla val med jämna mellanrum så att de politiska partierna kan tävla om väljarnas röster och förtroende. Det är också en central del av demokratin att de folkvalda ledarna tar ansvar för sitt agerande.

Även om det inte finns något ministerstyre i Sverige finns det gränser för hur mycket en ansvarig minister kan påstå att en myndighet har agerat utan hans eller hennes vetskap. Och när man får höra att ministern skulle skyddas och att åtgärder vidtas så att kontakterna med Saudiarabien doldes så långt det gick, blir man lätt resignerad både som forskare och medborgare.

Tolgforsaffären berättar också mycket om kontinuiteten i och det tragiska med Sveriges utrikespolitik. Redan under kalla kriget fanns det en klyfta mellan den officiella utrikespolitiken och den faktiska utrikespolitiken. Att den officiella neutraliteten endast var en fasad borde inte ha varit en överraskning eftersom staternas utrikespolitik styrs mest av realpolitiska beräkningar. Därför borde det inte heller ha väckt någon förvåning att den svenska regeringen valde att strunta i högre ideal till förmån för att vara en viktig handelspartner till lags och för att stötta den svenska vapenindustrin.

Det som är nytt och farligt med regeringens agerande är bolagiseringen av Sveriges utrikespolitik. I en demokrati ska medborgarna ge de folkvalda ett mandat att styra politiken så att myndigheter kan verkställa de demokratiskt förankrade politiska besluten. Men om man i stället täcker allt med en mantel av sekretess och myndigheterna lämnar över verkställandet av utrikespolitiken till ett företag, Swedish Security Technology and Innovation (SSTI), bryts den livsviktiga kontakten med medborgarna och den verkliga politiken.

I och med att det har blivit vanligt att anlita legosoldater, till exempel i Afghanistan och Irak, har den privata sektorn sedan länge medverkat i många regeringars utrikespolitik.

Mörkläggningen kring Tolgforsaffären och hänvisningar till sekretess vittnar om en ny nivå av bristande öppenhet och arrogans inför medborgarna. De politiska konsekvenserna av denna arrogans kan bli ödesdigra för regeringen. Genom Tolgfors avgång försöker Reinfeldt att ta ytterligare avstånd från alla oegentligheter. Men detta är andra gången Reinfeldts försvarsminister måste avgå (Mikael Odenberg avgick 2007, reds anm.) vilket tyder på att Reinfeldt har svårt att utse försvarsministrar som klarar av jobbet utan att skada regeringen.

Mycket kan hända på vägen till nästa val 2014, men det står klart att kampen om regeringsmakten har blivit hårdare.

På presskonferensen sa Tolgfors att han inte har något nytt att tillägga i sak och konstitutionsutskottet kommer att granska vapenaffären först i höst. Allt detta innebär att det finns en risk att regeringens mörkläggningsstrategi fortsätter och att alla korten inte kommer att läggas på bordet frivilligt.

Regeringen hoppas naturligtvis att medborgarnas minne är kort och att medierna snart hittar på nya skandaler att skriva om. Men det säger inget gott om demokratins tillstånd i Sverige.

MARCO NILSSON

statsvetare vid Göteborgs universitet