När missionsföreståndaren Krister Andersson sätter gränser utåt och kräver bokstavstro står ärkebiskop K G Hammar faktiskt närmare Missionsförbundets teologi än dess egen ledare, skriver missionsförbundarna Sven Mannervik och Anders Mellbourn.
Sven Mannervik, Anders Mellbourn
Svenska Kyrkan har en ärkebiskop som förhåller sig både poetiskt och problematiserande till såväl Bibel som bekännelse. Svenska Missionsförbundet har en missionsföreståndare som åberopar bekännelseskrifter och kräver att de ska tolkas ordagrant som förutsättning för samtal och dialog med andra kyrkoledare.
Som missionsförbundare är vi mest bekymrade över det senare.
Som missionsföreståndare har Krister Andersson självklart både rätt och skyldighet att delta i det offentliga samtalet om kristen tro och kristet liv. Den grundsyn han uttrycker på Brännpunkt den 23 februari är säkert representativ för många missionsförbundare, även om vi också är många som känner igen oss i och uppskattar ärkebiskopens prövande och sökande hållning.
Det är inte det som är problemet med Krister Anderssons Brännpunktsartikel. Missionsförbundare har ofta skilda uppfattningar, har haft sin inre historia av svåra meningsmotsättningar om lära och liv och har lärt sig leva med detta.
Men i sin Brännpunktsartikel gör Krister Andersson något annat. Han åberopar Missionsförbundets bundenhet till de klassiska trosbekännelserna och förutsätter till och med att Svenska Kyrkans biskopar ordagrant håller sig till dem för att en samfundsdialog mellan Missionsförbundet och Svenska Kyrkan ska vara meningsfull.
Vi kan inte tolka detta på annat sätt än att vår missionsföreståndare härmed bryter mot det enda som verkligen håller samman vårt samfund - erkännandet av Bibeln som enda rättesnöre (måhända väckelsefromt, men med medveten distans till detaljerade bekännelser) och inom denna ram "frihet för den enskilde att under Andens ledning söka klarhet i läro- och tolkningsfrågor" som det heter i en klassisk formulering.
"Var och en som vill bekänna Jesus Kristus som Herre och Frälsare", varken mer eller mindre, välkomnas som medlem.
I Missionsförbundets grundsatser konstateras också att "församlingen hålls samman av sitt centrum, Jesus Kristus, inte sina gränser". Detta uttryck för det grundläggande i samfundets syn motverkar bättre allsköns flummighet än officiella bekännelseskrifter.
Möjligen ska Krister Anderssons inlägg främst läsas så att kyrkan, i synnerhet i dag, måste vara tydlig i sin tro. Denna tydlighet har för
en missionsförbundare traditionellt skapats av: bekännelsen till Kristus, Bibeln som enda rättesnöre för trosfrågor samt den enskildes rätt att själv söka klarhet i trosfrågor.
Missionsförbundets öppenhet för olika tros- och lärotolkningar har inte sällan förorsakat både irritation och åtlöje hos andra kyrkor och samfund, såväl bland liberaler som konservativa. Den passus i förordet till Missionsförbundets nya konstitution som Krister Andersson citerar i sin Brännpunktsartikel har bland annat tillkommit just för att bemöta sådana invändningar och göra samfundet mer "kyrkofäigt" i den ekumeniska dialogen.
En välvillig tolkning av vad Krister Andersson skrivit på Brännpunkt skulle vara att han nu ironiskt mot biskoparna använder de gamla argumenten mot Missionsförbundet om att vara oklart och hållningslöst i dogmatiken.
Som vi känner vår missionsföreståndare är han dock en både alltför seriös och from man för att pröva sådana tjuvtrick.
Och observera att detta förord, formellt inte med samma tyngd som själva konstitutionstexten om vi ska vara petiga, inte säger att de åberopade historiska trosbekännelserna är Svenska Missionsförbundets bekännelser, vilket Krister Andersson försöker ge intryck av.
Missionsförbundet erkänner att de gammalkyrkliga bekännelserna är "sammanfattningar som vittnar om den kristna tron" och att Missionsförbundet verkar "utifrån dem". Det låter mer förenligt med ett historiskt, ja kanske till och med poetiskt, förhållningssätt till de gamla formuleringarna än ett ordagrant.
För dagens Missionsförbund, eller Missionskyrka som det ska heta från halvårsskiftet, gäller med en i nuvarande debattklimat djärv formulering att "alla som söker sig närmare Kristus i bön och samtal hör till församlingen" och att "varje enskild kristen har frihet att söka klarhet i tolkningen av Guds ord. När kristna under Andens ledning tillsammans delar Ordet leder denna öppenhet till mångfald och bygger upp gemenskapen".
Detta helt centrala går missionsföreståndaren av någon anledning förbi i sin polemik med biskoparna. Där - och inte i de historiska bekännelseskrifterna - finns ju annars en självklar mötesplats med den nya öppenhet i Svenska Kyrkan som bland andra K G Hammar uttrycker.
Det är möjligt att många av oss, inte bara biskoparna, inte skulle få plats i den gamla Svenska Kyrkan utifrån en ordagrann tolkning av dess läro- och bekännelseskrifter.
Däremot är det säkert att både K G Hammar och Krister Andersson, med sina skilda synsätt, skulle få plats i den nya Svenska Missionskyrkan, både som medlemmar och möjliga samfundsledare. Som de formulerar sig just nu, verkar det snarare vara lättare för Hammar än för Andersson.
För oss innebär K G Hammars hållning i trosfrågorna att samtalen mellan Svenska Kyrkan och Svenska Missionsförbundet underlättas, inte tvärtom.
Sven Mannervik ordf, Immanuelskyrkans församling i Stockholm
Anders Mellbourn styrelseordf i Svensk Frikyrkopress (utgivare av Svenska Baptistsamfundets och Svenska Missionsförbundets gemensamma tidning Sändaren)
