Europarättsjuristen Lars-Ola Hull riktar kritik mot LRF och påstår att LRF ”har svikit det privata markägarintresset” och exemplifierar med allemansrätten och renskötselrätten. Hulls kritik saknar grund.

Arbete med att stärka den enskilda äganderätten är sedan länge en av LRFs viktigaste uppgifter. Bland de frågor som LRF särskilt engagerat sig i finns både allemansrätten och renskötselrätten.

När det gäller allemansrätten kan denna rätt i korthet beskrivas som den fria rätten för var och en att färdas över och tillfälligt uppehålla sig på annans fastighet och friheten för var och en att plocka bär och svamp på annans mark. Samtidigt får inte markägarens hemfrid kränkas. Inte heller får markägarens ekonomiska intressen skadas. Kärnan i allemansrätten kan sammanfattas ”inte störa, inte förstöra”. Utgångspunkten är respekt och ansvar för såväl markägaren som naturen. Allemansrätten i denna form bejakas av LRF.

Under senare år har dock på flera håll i landet märkts ett alltmer frekvent missbruk av allemansrätten. Det handlar om näringsverksamheter där basen är tillgången till någons annans mark, vatten eller råvaror, till exempel organiserade kommersiella former av bär- och svamplockning samt natur- och vildmarksturism. LRF:s inställning är att denna typ av verksamhet inte ingår i allemansrätten. Detta måste tydliggöras genom lagstiftning. Den som vill tjäna pengar genom användande av någon annans mark ska alltid ha ett medgivande från markägaren.

När det gäller renskötselrätten är LRF:s linje att Norrland behöver såväl jord- och skogsbruket som rennäringen. Detta förutsätter att bönder och renskötande samer kan bedriva sina näringar i samförstånd och samverkan. Trots denna goda ambition är det oundvikligt att det ibland uppstår konflikter. Så skedde i Nordmaling och konflikten fick lösas genom domstolsprocess. Utgången blev att renägare fick rätt att låta sina renar beta inom Nordmalings kommun. Eftersom rättsprocessen ytterst berörde förutsättningarna för bedrivande av jord- och skogsbruk i Norrlands kusttrakter och angick många markägare, ställde LRF och skogsägarrörelsen upp för markägarna genom bidrag till markägarnas rättegångskostnader.

Efter Högsta domstolens avgörande har frågan uppkommit om LRF vill ekonomiskt stötta en rättslig prövning av Nordmalingfallet i Europadomstolen. LRF har gjort bedömningen att en sådan prövning troligen inte leder till framgång för markägarna och avböjt ett sådant engagemang. Enligt LRF är det bättre att verka för att alla parter anstränger sig för att arbeta vidare med den dialog som krävs för att samverka. Detta ställningstagande har uppenbarligen misshagat Hull. Hulls påhopp på LRF kan dock knappast förstås som annat än ett illa dolt inlägg i egen sak. Inlägget är ett uttryck för Hulls besvikelse över att LRF visat återhållsamhet när det gäller att stödja en ytterst osäker rättsprocess i Strasbourg med Hull som markägarombud, än ett utryck för Hulls omtanke om de människor som nu ska finna formerna för att leva tillsammans i Nordmaling.

HELENA JONSSON

förbundsordförande LRF

FREDRIK BONDE

chefsjurist LRF