Varför lider borgerligheten av dåligt självförtroende i jämställdhetsdebatten? Det vill den borgerliga tankesmedjan Timbro undersöka i den färska pamfletten ”Myten om det andra könet” av Eva Cooper. Den gängse bilden av kvinnor som vänster ifrågasätts och så långt är det utmärkt.
Det är beklagligt att en borgerlig tankesmedja duckar för frågan om kvinnors makt över den egna plånboken.
Jenny Sonesson och Birgitta Wistrand
Men Timbros alster har även ambitionen att presentera fem utgångspunkter för en borgerlig jämställdhetspolitik som ska ge en ”kickstart”. Som borgerliga feminister tar vi oss för pannan. Om borgligheten lyssnar på Timbro väntar en backlash för jämställdheten.
Boken bagatelliserar de jämställdhetsutmaningar Sverige brottas med och ger inga politiska redskap för ökad jämställdhet – tvärtom. Författaren förnekar konsekvent att det finnas strukturella orsaker till ojämställdheten.
Exempel på bristande jämställdhet i vårt land devalveras uttryckligen eftersom de inte befinner sig på samma alarmerande nivå som kvinnors problem i andra delar av världen.
Inom vilket annat politikområde skulle Timbro föreslå ett sådant förhållningssätt med det klena argumentet att Sverige minsann kommit längre än utvecklingen i Kongo, Moldavien eller Afghanistan? Knappast när det gäller företagande, forskning eller ägande.
Det utbredda våldet mot kvinnor i nära relationer tas till exempel inte upp i texten, ett enormt problem inte bara i u-länder utan också i Sverige. Att kunna skydda sin kropp mot kränkningar är en grundläggande uppgift för rättsstaten och skär in i hjärtat på demokratin.
Skriften hävdar att det inte finns anledning att värdera klassiskt kvinnliga eller klassiskt manliga sysselsättningar olika. Vi ska vara stolt över olikheterna och säga nej till strukturella förklaringar.Sveriges oerhört könssegregerade arbetsmarknad uppvisar emellertid otaliga exempel på att kvinnor och mäns traditionella arbeten värderas just olika – inte minst lönemässigt. En genomsnittlig man tjänar 4700 kr mer i månaden än en genomsnittlig kvinna.
En grundbult i den borgerliga feminismen har sedan 1700-talet varit kvinnors makt över den egna plånboken. Det är beklagligt att en borgerlig tankesmedja duckar för frågan.
Cooper vill mäta könens förutsättningar – inte utfall, sådana undersökningar är ”ointressanta”. Det är inte särskilt begåvat. Andelen kvinnliga studenter har varit i majoritet de senaste 30 åren vid våra lärosäten men fyra av fem professorer är män. Förutsättningarna talar för att fler kvinnor borde blivit professor. Och trots jämställda politiska församlingar saknas kvinnor på de absoluta politiska topparna. Sverige har haft få kvinnliga partiledare och aldrig en kvinnlig statsminister. Hur ska Timbro mäta förutsättningarna för kvinnor och mäns chanser att bli vd? I dag är som bekant knappt två procent av börsbolagens vd:ar kvinnor.
Bokens cyniska slutmeningar, om att framgång inte är smärtfri, får oss att häpna och undra om den är författad 1950. ”Mycket av det som vi kallar typiska kvinnosituationer och glastak är i själva verket mänskliga utmaningar… Vill man nå toppen så krävs det offer. Hur många män i topp-positioner har inte försakat familj och barn och bara ägnat sig åt sin karriär?”
Enligt Timbro är alltså glastaket inbillning. Att 70 procent av Sveriges chefer är män beror tydligen på att män biter ihop och offrar familjen. Kvinnors tillkortakommanden betraktas med denna retorik som resultatet av helt frivilliga val eller ren lathet. Det tycks även ha undgått Timbro att ett viktigt mål i regeringens jämställdhetspolitik är att både kvinnor och män ska kunna kombinera familj och karriär.
Könsmaktsordningen är bokstavligen ett rött skynke för Timbro och åtskilliga borgerliga debattörer. Det är angeläget att borgerligheten kommer över sin beröringsskräck med begreppet om vi ska kunna göra djupgående analyser och föreslå åtgärder mot ojämställdhet. Att erkänna könsmaktsordningens existens innebär inte att borgerlig politik blir socialistisk.
Om borgerligheten lyssnar på Timbro och blundar för att enskilda individer, både män och kvinnor, fortfarande begränsas av trånga könsroller och seglivade strukturer kan vi aldrig vara en förändrande kraft, i Sverige, EU eller resten av världen.
Borgerligheten får heller inte glömma att närmare 50 procent av svenska kvinnor röstade på det rödgröna samarbetet. Det är knappast Timbros argument som kan locka dem att ta ett ideologiskt kliv när denna mandatperiod är slut.
BIRGITTA WISTRAND
ordförande Fredrika-Bremer-förbundet, tidigare riksdagsledamot (M) och fil.dr. genusvetenskap
JENNY SONESSON
ledamot av Timbros borgerliga framtidskommission och medlem FP
