Tillväxt har alltid varit en källa till civilisationskritik. Staffan Laestadius skriver på Brännpunkt 1/3 att koldioxidutsläppen är akuta och att politiken måste ställa om samhället. Grundantagandet är svagt, av två skäl.

För det första är tillväxt en förutsättning för god miljö. Som FN har konstaterat är den bästa utvecklingen för världen om vi får en riktigt snabb tillväxt i hela världen. Idag ligger de tio mest förorenade städerna i Kina, Indien, Zimbabwe och Peru. Fattiga har vare sig resurser eller makt att vårda sitt närområde. En snabb tillväxtökning gör även att familjebilden stabiliseras, vilket vore bra inte minst i Afghanistan och Kongo.

För det andra är tillväxten resultatet av vad människor tänker. Även om tillväxt i den politiska debatten ofta beskrivs i termer av procentsatser och BNP, är det kreativitet som skapar tillväxt, vår vilja att förbättra våra liv. Därför är tillväxten stor i de länder som just blivit fria från kommunismens bojor, som Baltikum på 90-talet och nu Kina och Indien med en årlig tillväxt kring tio procent.

Det är vår önskan om mer tid, tillsammans med familj och vänner, och ytterst på vår dröm om att slippa begravas och lämna allt vi älskat bakom oss som driver tillväxten. Det är därför tvättmaskinen är revolutionerande – föräldrar får mer tid för sagor med barnen. Om man vill bromsa tillväxten i ett land med politik är det att artificiellt hindra kreativiteten i ett samhälle så att det blir sämre än vad det kan bli.

Det blir alltid väldigt många ”måste” i de texter som tillväxtkritiker såsom Laestadius författar. Syftet med “måstet” är att skapa en känsla av handlingskraft, där ingen ska kunna ifrågasätta budskapet som framförs. Vem kan vara emot det som måste göras?

Problemet är att utopiska ”måsten” inte sällan betyder att politiken tar sig utrymme på fria, skapande människors bekostnad. Och det är just individers skapandekraft världen behöver för att uppnå en bättre miljö.

LYDIAH WÅLSTEN

ansvarig för tillväxt, miljö och konsumtion på Timbro