Den 14 juni 2010 beslutade riksdagen att i lag införa krav på den offentliga sektorn att visa överskott i sina finanser. Beslutet togs utan debatt och bara en motion lämnades in. I den uttryckte oppositionen inga kritiska synpunkter över förslaget som sådant, bara irritation över att regeringen utestängt den från processen att ta fram förslaget.

Men förstod riksdagen att en lagreglering av ett överskott hos den svenska staten är samma sak som att i lag tvinga en annan sektor i ekonomin till ett lika stort underskott? Ty alla kan inte spara samtidigt! Lika mycket som en sparar måste en annan låna. Det följer av grundläggande bokföringsmässiga samband.

Än egendomligare ter sig beslutet då de svenska statsfinanserna är bland de starkaste i industrivärlden. Räknar man in statens tillgångar och värderar dem till korrekta priser, är staten inte längre satt i skuld utan mycket rik. Varför skall då den svenska staten spara, när det kan gå ut över andra länders stater som är finansiellt mycket svagare?

Överskott i statens finanser är heller inte något skydd mot globala finanskriser. Sverige drabbades faktiskt relativt hårt mätt som minskning av BNP, trots goda statsfinanser. Däremot slapp Sverige, liksom flertalet andra länder, en statsfinansiell kris.

Det är ett högt pris väljarna måste betala för denna maktkamp.

Anne-Marie Pålsson

Vad beträffar problemet med en åldrande befolkning som regeringen själv för fram som argument för överskottspolitiken, kan bara noteras att det problemet inte löses genom att staten sparar. För det krävs istället investeringar i exempelvis vårdkapacitet eller genom att sparandet sker i utlandet – överskott i bytesbalansen.

Trots att de ekonomiska skälen till överskott i statsfinanserna saknas, försvarar regeringen sin politik energiskt. Men överskottsmålet handlar inte längre om ekonomi. Det handlar om politik och har blivit samma trumfkort för alliansregeringen i kampen om den politiska makten som det tidigare var för regeringen Persson.

Det är ett högt pris väljarna måste betala för denna maktkamp. Med exempelvis ett skuldmål för den offentliga sektorn på 40 procent – som många länder i EU arbetar efter och som för svensk del redan är uppnått – skulle de offentliga utgifterna kunna ökas eller skatterna minskas med 470 miljarder kronor fram till nästa val och därefter med 50–100 miljarder kronor årligen utan att statsfinansernas långsiktiga hållbarhet hotas.

470 miljarder räcker exempelvis till 200000 medelstora lägenheter. Eller till både utbyggnaden av höghastighetstågen mellan Stockholm-Göteborg och Stockholm-Malmö och 600–700 kilometer ny motorväg. Och för den som föredrar skattesänkningar, kan en avveckling av hela statsskatten och hela kapitalinkomstskatten finansieras inom ramen för ett slopande av överskottsmålet.

Med tanke på vilka möjligheter till röstköp en avveckling av överskottsmålet erbjuder, kan det därför bara vara en tidsfråga innan någon sida i svensk politik gör det. Men vilken? Det lutar åt Socialdemokraterna!

Socialdemokraterna har visserligen varit varma anhängare av överskottsmålet, men efter två förlorade val och fem år i opposition behöver partiet en vinnande fråga. Detta kan bli en sådan. Mera av allt utan höjda skatter måste te sig lockande för alla väljare.

Den tidsmässiga distansen till regeringen Persson har också ökat. Överskottsmålet var Göran Perssons skapelse som efter hans avgång också försvarats av hans forna regeringskolleger – Mona Sahlin och Tomas Östros. Men med en ny partiledare och en ny ekonomisk-politisk talesman ökar möjligheten till en förändring av politiken.

Socialdemokraterna har heller inte något behov av att bevisa sin förmåga att sköta statsfinanserna. För dem räcker det att påminna om hur de räddat Sverige två gånger efter borgerliga regeringars misslyckande.

Möjligen är det detta som mest av allt ger alliansregeringen huvudvärk. Ty samtidigt som den hårda överskottspolitiken ökat förtroendet för regeringen, har den gett oppositionen ett vinnande argument att angripa många av Sveriges problem med populära satsningar – utan att behöva höja skatten!

Hittills har regeringen inte visat några tecken alls på att vilja krypa ur den tvångströja som överskottsmålet innebär, och man kan förmoda att den än mindre vill att Socialdemokraterna gör det. Regeringens allt högre tonläge om ansvaret för statsfinanserna syftar därför inte bara till att framhäva den egna betydelsen, utan också till att hålla den socialdemokratiska oppositionen surrad vid ”överskottsmasten”.

För det kan väl inte vara så illa att krisen fått oss att tro att statligt sparande är den enda vägen till välfärd och framgång och den enda medicinen mot kriser och elände?

ANNE-MARIE PÅLSSON (M)

fd riksdagsledamot, docent Lunds Universitet