Den 1 juli i år försvann begreppet skolhälsovård och ersattes med elevhälsa. Elevhälsa innefattar utöver hälsovård också det som tidigare kallades elevvård, det vill säga förutom läkare, skolsköterska också bland annat kurator och skolpsykolog.

Hur står det då till med elevhälsan och vilken beredskap har kommuner och fristående huvudmän haft för att svara mot den nya lagens intention?

Skolinspektionen har nyligen genomfört en omfattande så kallad flygande inspektion. Ett antal frågor har ställts över telefon till närmare 800 skolor i syfte att ta reda på tillgången till elevhälsa och i nästa led, om rektorerna i skolan bedömer att resurserna är tillräckliga. Svaren väcker oro över om elevernas behov verkligen tillgodoses. Till exempel så säger en tredjedel av rektorerna att tillgången till psykolog inte är tillräckligt för att täcka behoven.

Först en kort bakgrund.

Sedan slutet av 1990-talet har vi ofta läst larmrapporter om ungas psykiska ohälsa. Särskilt unga flickors utsatthet, stress, ätstörningar, självskadebeteende och andra problem har påtalats många gånger. Pojkarnas reaktioner har tagit sig andra uttryck: utåtagerande och aggressivitet.

I den nya lagstiftningen är det tydligt att elevhälsan främst ska verka förebyggande och hälsofrämjande. En övergripande uppgift är att stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål. Elevhälsan ska vara en strategisk resurs i skolan i syfte att påverka skolresultaten. Resurserna ska med andra ord bidra till att skapa miljöer som främjar inte bara hälsa och utveckling utan också själva lärandet.

Vi vet sedan tidigare att det har varit stora skillnader mellan skolor när det gäller resurser inom området. Vissa elever har varit underförsörjda, andra har haft tillgång som svarat mot behoven. Vi vet också att elevernas hälsa och välbefinnande har riskerat att hamna mellan olika ansvarsområden, dels mellan olika instanser inom kommunen, dels mellan skolan och landstinget. Frågan vem som gör vad får ofta ett svar i praktiken som innebär att ingen gör tillräckligt. Det är de mest utsatta barnen och ungdomarna som därmed riskerar att inte få den hjälp de behöver.

Vad har vi då sett i den aktuella inspektionen?

Vid en ytlig betraktelse verkar i stort sett alla skolor ha tillgång till elevhälsa, det vill säga rektorerna svarar att det finns såväl hälsovård som kurator och skolpsykolog. Under en procent av de tillfrågade rektorerna säger att det helt saknas skolsköterska. Drygt 2 procent saknar skolläkare, drygt 4 procent skolpsykolog och drygt 7 procent anger att kurator saknas. Av de som på detta sätt själva pekar på att det över huvudtaget inte finns tillgång till dessa funktioner kommer Skolinspektionen kräva att de säkerställer tillgången till den saknade elevhälsofunktionen.

Begreppet tillgång kan dock tolkas på olika sätt. Och det visar sig också att när Skolinspektionen ställer frågan om rektorerna bedömer att resurserna för elevhälsan är tillräckliga, det vill säga om det finns verklig tillgång till elevhälsa för alla elever, blir svaren mer uppseendeväckande.

Över 10 procent säger att skolsköterskans tid inte räcker till, hela 35 procent av rektorerna anger att skolpsykologens tid inte räcker till och när det gäller kuratorer är det också många som säger att det finns för lite tid. För specialpedagogiska insatser säger 20 procent av rektorerna att tillgången inte är tillräcklig.

Vi har också ställt frågan om tillgång ges på skolan eller i annan lokal och när det gäller psykolog och kurator så är det många som svarar ”annan lokal”. Det kan innebära att kuratorer och psykologer inte alltid är lätt tillgängliga för eleverna.

Det finns en intressant skillnad i materialet. Rektorer vid fristående skolor uppger oftare än kommunala rektorer att tiden för elevhälsan räcker till för de behov som finns. Bilden bekräftas av den enkät vi gjort med skolsköterskor. Vi har inte närmare kunnat analysera varför det finns en sådan skillnad.

Visst är det positivt att eleverna i många skolor har tillgång till elevhälsa. Men det är dock djupt oroande att så många ansvariga för verksamheten är av uppfattningen att resurserna inte räcker till. Många elever med oro och ångest och de uttryck detta kan ta, får inte det stöd de behöver i skolan. Risken är också stor att elever i behov av särskilt stöd eller specialpedagogiska resurser inte blir utredda på ett adekvat sätt och därmed går miste om möjligheten att nå godkända betyg och få tillgång till vidare utbildning. Eftersom även andra verksamheter med ansvar för ungas psykiska hälsa uppvisar stora brister vad gäller tillgång till hjälp lämnas dessa ungdomar många gånger helt utan stöd och hjälp. Skolan och även livet i övrigt blir onödigt svårt för dessa barn och unga.

Skolinspektionen, som har till uppgift att kontrollera att skolor lever upp till de nationella krav som finns, kommer att fortsätta följa utvecklingen och kräva att varje elev har möjlighet att få det stöd som behövs i en utsatt situation.

ANN-MARIE BEGLER

generaldirektör, Skolinspektionen

MARIE-HÉLÈNE AHNBORG

inspektionsdirektör, Skolinspektionen

ANNA RYDIN

projektledare, flygande tillsyn elevhälsa