Artikelförfattarna är oroliga över allmänhentens sjunkande förtroende för polisen. De tycker att samhället borde prova en kommunalisering av polisverksamheten. Här bevakar polisen en gatumanifestation på Sergels torg under valborgsmässoafton.
Polisen har för lite resurser och strukturerna stämmer inte med behoven. Polisstationer stängs när sommarsemestern nalkas och öppnas i bästa fall först till hösten.
Det förvånar inte att alltfler börjat undra varför talet om nya poliser inte märks av i kvarterspatrullering, övervakning av allmän ordning och säkerhet och mer frekvent ingripande mot brottslighet. Det förvånar heller inte att kommunerna allt oftare anlitar vaktbolag för uppgifter som normalt ankommer på polisen.
Knappast förvånande men givetvis oacceptabelt. Detta innebär för det första att kommuninvånarna dubbelbeskattas för allmän ordning och säkerhet, för det andra att staten inte lever upp till sitt fulla ansvar på ett område som måste betecknas som en kärnverksamhet.
Vi båda har under senare år, bl a här på SvD Brännpunkt, argumenterat för en strukturell förändring av polisen med syfte att möjliggöra effektivare insatser mot både enklare brott och grövre kriminalitet och för att människor i storstad såväl som på landsbygd ska
kunna uppleva trygghet i sin vardag.
Det är hög tid, minst sagt, att statsmakternas utfästelser om en lokalt synlig och verksam polis nära människorna blir verklighet. Privata ”poliser” kan inte vara lösningen på dagens akuta situation.
Vi har önskat peka på bristerna i senare års polisutveckling och väcka debatt för en ny polisreform. Vi kan nu konstatera att vi inte längre talar ensamma.
Flera aktörer på den politiska arenan har tagit till orda för en kommunalisering av polisen, ett länge tabubelagt förslag. Andra opinionsbildare har följt efter.
Oron i kommunerna har även i år speglats i åtskilliga reportage och ledarkommentarer:
”Kommunal polis kan bli folkets polis” (SvD ledare 9/2). ”Kommuner vill anställa egna poliser” (AB 21/2). ”Många positiva till kommunal polis” (SR Ekot 21/2). ”Tillåt försök med lokal polis” (SvD ledare 22/2).
Är en omsvängning på gång? Vi tror det. Effekterna av polisens pengabrist har börjat slå igenom, och polisens strukturella brister har blivit allt tydligare.
Trots förtjänstfulla insatser av många enskilda poliser talar tendenserna på ”säkerhetsmarknaden” ett tydligt språk. Nära var tredje kommun anlitar i dag bevakningsföretag eller liknande för uppgifter som polisen normalt är ansvarig för.
Det har blivit vanligt att kommuninvånare sluter sig samman för att själva patrullera i industri- och bostadsområden. Utvecklingen innebär att monopolet för våldsanvändning suddas ut, att den som har resurser skaffar sig säkerhet och att de som saknar ekonomiska medel blir satta på undantag.
Saken blir inte bättre av att det statsfinansiella läget kan komma att kräva nedskärningar av intagningarna av nya poliser. Visserligen kan detta i någon mån kompenseras av en hög kvalitet hos dagens polisaspiranter, men utvecklingen är ändå illavarslande.
Problemen accentueras av de ekonomiska hindren för att anställa civilanställda som kan avlasta poliserna administrativt arbete. Ovedersägligen gör den tekniska utvecklingen polisarbetet i vissa avseenden effektivare, men frågan är om detta räcker. Knappast!
Polisens fackliga organisationer tycks ha insett allvaret i dagens polisutveckling och söker dra sitt strå till stacken. Stort stöd har polisen trots allt också hos allmänheten, men hur länge till?
När tryter tålamodet med ett polisväsende som inte förmår svara på nödanrop, inte hinner infinna sig vid larm om inbrott eller pågående misshandel och som tvingas avskriva mängder av brottsanmälningar utan att ens ha inlett en utredning?
Många reagerar när kommunal polis förs på tal, oftast med ryggmärgen. Ofta åberopas mindre goda erfarenheter av det kommunala huvudmannaskapet fram till polisens förstatligande för fyrtio år sedan. Ingen vill väl heller tillbaka till den ordning som då gällde, men mycket vatten har runnit under broarna och det kan inte vara rimligt att som svar på dagens poliskris inte ens pröva nya idéer för en kommunal polis.
Närpolisen har blivit en fjärrpolis. För att vända utvecklingen och ge närpolistanken en reell chans krävs att ansvar och
befogenheter följs åt.
För att uppnå en verkligt effektiv lokal brottsbekämpning måste ”raka rör” skapas mellan å ena sidan polisen och å den andra kommunen, som redan svarar för så centrala brottsförebyggande instrument som socialtjänst, skola och boendeplanering.
Varför ska den goda principen om subsidiaritet gälla i samhället i övrigt men inte för polisen? Nationell polis är ett honnörsord i flera sammanhang men inte i alla. Förtroendet för lokala polisinsatser måste nu återerövras. Kan man då tänka sig en kommunal polis som står i samklang med den nationella polisöverbyggnad vi alla inser måste behållas? Ja, det menar vi.
En modell bland flera kan vara följande:
En nationell polis behålls för att bekämpa avancerad brottslighet och samordna nationella insatser, som t ex Säkerhetspolisen och Ekobrottsmyndigheten. Rikskriminalpolisen byggs ut med regionala enheter, med fördel ledda av åklagarkompetenta chefer.
En nationell polisstrategi utvecklas för allvarliga ordningsstörningar och större
kommenderingar och leds vid behov på regional eller nationell nivå.
På nationell nivå behålls också ansvaret för grund- och vidareutbildning, ledarutveckling och internationellt samarbete. Antagningskraven för polisutbildning liksom reglerna för beväpning och annan våldsanvändning bestäms via Polishögskolan och Rikspolisstyrelsen.
Kommunerna får beslutsrätt över närpolisens dimensionering och verksamhetsinriktning. Närpolisen ges rätt att uppträda i första instans vid mindre brott som skadegörelse, snatteri och dylikt. Kommunerna ges möjlighet att vid behov söka kommunalförbundslösningar.
En rättvis avräkning görs av nuvarande statliga finansiering. Därtill ges för varje satsad extra kommunal krona X öre i ytterligare statlig ersättning.
Några kommuner ges möjlighet att medverka i en försöksverksamhet - det lär inte råda brist på intresserade kandidater - och en nationell utvärdering görs efter t ex fyra år.
Vi har här skissat på en renodlad kommunal modell. Säkerligen finns det alternativa
modeller för en ”kommunal koppling” till det statliga polisväsendet. Det viktiga oavsett modell är att de kommunala aktörerna nu släpps in på banan.
Utvecklingen på polisområdet pekar otvetydigt i en riktning: ett nytänkande måste till. Det är inte realistiskt att statsmakterna fortsätter ösa pengar i ”svarta hål”, lika litet inom polisen som inom det militära försvaret.
Samhället bör nu pröva en kommunalisering av polisverksamheten eller delar av denna, och detta innan allmänhetens förtroende för polisen tagit obotlig skada. Det är hög tid för en verklig folkets polis!
Björn Eriksson
landshövding i Östergötlands län, Rikspolischef 1988-96, Interpolpresident 1994-96
Leif Hallberg
Informationsdirektör i Rikspolisstyrelsen 1983–96
Rättsinformatör i EU-kommissionen 1996–99
Informationschef i Interpol 1999–2003
