Idealiserandets skygglappar sätter begränsningar för ett kritiskt och konstruktivt samtal om historien och politiken

Elisabeth Lindberg och Jens Petersen

Dennis Wedin faller just in i den historieskrivning vi valde att varna för, där idealiserandets skygglappar sätter begränsningar för ett kritiskt och konstruktivt samtal om historien och politiken (Brännpunkt 17/2).

Thatcher tog sig på att lösa den svåra ekonomiska situation som Storbritannien stod inför, något hon ska få lovord för. Men hennes ekonomiska politik lede till kraftigt ökade inkomstskillnader något som OECD rapporten Divided we stand: Why inequality keeps rising lyfter fram som en av de nuvarande utmaningarna för sunda statsfinanser. Och en forskningsrapport från IMF lyfter fram samma ekonomiska politik som en bidragande faktor till den lånekris som uppstått i Europa, där nu Grekland spelar en central roll. Bilden av Thatchers ekonomiska politik behöver således nyanseras.

Att Thatcher var Europas första kvinnliga statsminister har ett starkt symbolvärde, något som inte får glömmas bort vilket var ett av skälen till att vi, precis som Dennis Wedin, valde att lyfta fram det. Men den bedriften är mer på ett personligt plan än på större övergripande plan. Om vi på ett ärligt sätt vill förstå de effekter som Thatchers politik hade på Storbritanniens jämställdhet räcker det inte med att citera två kvinnliga representanter från det brittiska parlamentet.

Under Thatchers tid genomfördes flertal reformer som implicit byggde på en föreställning om mannen som den inkomstbringande parten i familjen, den sociala tryggheten sköts över till kärnfamiljen, den gifta kvinnans liv blev allt mer beroende av mannen.

Ett antal studier visar att den grupp kvinnor som ökade sin aktivitet på arbetsmarknaden under det konservativa regeringsinnehavet var ensamstående mödrar och fruar till arbetslösa män, kvinnor som pressades ut till låglönejobb för att deras sociala och ekonomiska situation inte tillät annat. Ökningen av kvinnors deltagande skedde på bekostnad av deras individuella frihet, den ekonomiska desperationen tvingade dem ut i arbete – inte valfriheten och viljan till meningsfullt arbete.

Som ett alternativ till den brittiska utvecklingen valde Sverige och våra nordiska grannländer att utveckla föräldraledigheten, barnomsorgen och andra moderna sociala reformer som underlättade för kvinnor att delta i arbetsmarknaden och det offentliga livet under 70 och 80-talet.

Även om Sverige har många områden att förbättra sig på när det kommer till jämlikhet på arbetsmarkanden så toppar vi internationella undersökningar som jämför sysselsättningsgrad och lönutveckling mellan kvinnor och män. Något som inte går att säga om Storbritannien.

Avslutningsvis har vi också svårt att förstå varför någon skulle vilja underminera kvinnornas svåra situation under 70-talet. Om man likt Dennis Wedin säger sig brinna för jämlikhet, samma möjligheter mellan kön, och självklarheten att kvinnor är lika kapabla som män bör man kanske inte hålla Thatcher och thatcherismen som en ”otrolig förebild”.

ELISABETH LINDBERG

JENS PETERSEN

Stockholms socialdemokratiska studentklubb