Under Thatchers period som statsminister försämrades tillvaron för miljontals britter.

Elisabeth Lindberg och Jens Petersen

I och med filmatiseringen Järnladyn har vi sett en våg av artiklar och kommentarer om Margaret Thatchers person och politik. Det är tydligt att den före detta brittiska premiärministern är på tapeten igen. Filmen har vänts ut och in av olika debattörer och filmrecensenter.

Att Thatcher är en kontroversiell politiker är det många som kan skriva under på, men så som hon nu har behandlats i kölvattnet efter filmpremiären, har hon skönmålats, idealiserats och slutligen avpolitiserats.

En generell mening verkar vara att Järnladyn på sin höjd är en medelmåttig bioupplevelse, där diskussionen har handlat om person framför politik, till stor besvikelse för både filmrecensenter och politiska debattörer. Kritiken har framför allt bottnat i att filmen avpolitiserar Thatchers handlingar och fram växer ett personporträtt som visar åldrandets krämpor, snarare än att skildra en av Europas mest kontroversiella politiker.

Samtidigt som denna kritik har lyfts fram av många debattörer och ledarskribenter, fastnar de själva i en idealiserande fälla. Margaret Thatcher som ensam politisk frälsare hyllas i flera artiklar och mytbildningen om järnladyn tillåts okritiskt fortsätta. Men hur ska vi hantera Thatcher och det arv hon lämnade efter sig?

Ofta lyfts faktumet fram att hon var Europas första kvinnliga statsminister, att hon på det sättet krossade barriärer och bröt ny mark för kvinnliga politiker. Att Thatcher som kvinna tog sig till toppen i den mansdominerande politiska världen är det ingen som ifrågasätter och är en bedrift som både väcker respekt och har ett stort symbolvärde.

Men risken som finns är att det målas upp en bild där Thatcher enbart i egenskapen av att sitt kön är en progressiv politiker. Här riskerar man att idealisera historiskrivningen om Thatcher, personens berättelse får företräde framför politiken. Många av de reformer som hon genomförde hade direkt negativ påverkan på kvinnors möjligheter att delta i det offentliga livet. Hennes vilja att premiera familjens sociala ansvar framför en progressiv välfärdspolitik försvårade i förlängningen många kvinnors möjligheter att engagera sig i samhället på samma villkor som män.

Thatchers ekonomiska politik är också ett ämne för skönmålande. På många liberala ledarsidor lyfts Thatcherismen upp som ett föredöme som tog landet ur missnöjets vinter till yuppie-erans guldålder under 1980-talet. I den berättelsen åsidosätts länder som Japan och Tyskland som upplevde stora ekonomiska framgångar under samma tid fast under helt andra politiska förutsättningar och reformer. Thatchers avregleringar och privatiseringar ledde till ökad effektivitet och bättre konkurrens, något som var välbehövligt i många brittiska statliga företag på den tiden. Men i hennes vilja att separera näringslivet från politiken och se företagandet och forskning som ett särintresse som står utanför politikens ansvar försämrade hon Storbritanniens framtida konkurrensmöjligheter – en i grunden skadlig inställning som verkar delas av vår nuvarande regering.

Under Thatchers period som statsminister försämrades tillvaron för miljontals britter. 1987 levde 12 miljoner av Storbritanniens 55 miljoner invånare under det dåvarande Europeiska rådets fattigdomsgräns. Trots en kraftig minskning av arbetslösheten under det sena 80-talet var arbetslösheten högre när hon avgick än när hon tillträde. Och den monetaristiska politiken hon försökte tillämpa var inte alls så framgångsrik som man vill minnas, exempelvis var inflationen fortfarande runt 8 procent då Thatcher avgick 1990.

På den svenska dagspressens ledarsidor växer det fram ett porträtt av Thatcher som lämnar utrymme för att problematiseras. I den politiska situation i dagens Europa, där en allvarlig skuldkris bankar på dörren, Angela Merkel beskrivs som en modern Thatcher och den svenska näringsministern hyllar densamma som sin idol blir hanteringen av Thatchers politiska arv är i mångt och mycket en fråga om hur vi hanterar de utmaningar som vi står inför i dag.

Vi står inför ett kritiskt vägskäl, där vi inte kan tillåta oss falla in i den blinda avpolitiserade historiebeskrivningen, där pluralistiska politiska lösningar har reducerats ner till den enda vägens tillvägagångssätt där inga andra valmöjligheter finns. Därför ska vi tillåta oss själva att prata politik och inte person.

”På min tid handlade det om att göra något, nu handlar det bara om att vara någon”, säger Thatcher i Järnladyn. Vi instämmer. Låt inte Thatcher bara vara en järnlady utan låt oss diskutera thatcherismens politiska och sociala konsekvenser för Europa.

ELISABETH LINDBERG

JENS PETERSEN

Stockholms Socialdemokratiska studentklubb