Foto: ap
Idag kommer de nordiska och baltiska utrikesministrarna tillsammans med utrikesministrar från hela världen till London för en konferens om Afghanistan.
I sitt invigningstal i november fastställde president Karzai en tydlig agenda för sitt land. President Obama beskrev det amerikanska gensvaret och betonade säkerheten. Men under de första månaderna 2010 måste vi samla resurserna i den koalition av 43 nationer bakom det afghanska ledarskapet.
Skälet till uppdraget i Afghanistan är fortfarande detsamma: att ge Afghanistan den stabilitet som garanterar att landet aldrig blir en plantskola för internationell terrorism. Fokus för konferensen i London är att samla ansträngningarna i en tydlig plan för hur förstärkta civila och militära resurser ska fördelas. Detta var kärnan i EU:s handlingsplan som vi antog tillsammans förra hösten och som vi gradvis vill omsätta i handling.
Först och främst måste vi förstå utmaningen.
Upproret består av en löst sammansatt samling individer som kämpar, inte bara för en ideologi utan också om pengar, makt, stolthet eller självbevarelsedrift. De har valt in utländska krigare, lokala stammar och de som är inblandade i narkotikahandeln.
Den afghanska regeringen måste – med vårt stöd – vinna stödet från vanliga afghaner, splittra fienden och få Afghanistans grannländer att bli en del av lösningen. För att uppnå detta måste de internationella ansträngningarna förbättras inom tre nyckelområden.
För det första måste vanliga afghaner kunna lita på att när de internationella trupperna gett sig av kommer det att vara de afghanska myndigheterna, inte talibanerna, som styr. Så konferensen kommer att fokusera på hur de internationella styrkorna kan fungera som mentorer och partner som kan utveckla de afghanska nationella säkerhetsstyrkorna.
Vi gör framsteg. Afghanska nationella säkerhetsstyrkor är med i 90 procent av alla militära operationer. Men mer återstår att göra. Framför allt vill vi att den afghanska regeringen ska förbinda sig att bidra med och fördela mer militär och polis i de centrala provinser och distrikt som är mest hotade av upproret.
För de rebeller, som känner trycket när vanliga afghaner vänder sig mot dem och när militären intensifierar sin verksamhet, behöver vi en seriös återanpassningsplan för att ge dem en väg tillbaka till ett normalt afghanskt liv.
Vi hoppas att det internationella samfundet på konferensen i London kommer att visa sin vilja att generöst finansiera en afghanskledd återanpassning.
För det andra – och lika viktigt – är utmaningen att stärka våra civila insatser för att hjälpa Afghanistan att bygga upp en fungerande stat som kan tillhandahålla rättvisa och hjälpa det afghanska folket.
På nationell nivå måste den afghanska regeringen svara med att bekämpa korruption och ge det afghanska folket den service de vill ha och behöver. Men den viktigaste reformen är att bygga upp strukturer för lokalt styre för att säkerställa en effektiv och allomfattande representation. President Karzais förslag om en ”loya jirga” – en samling av regionala ledare och stamhövdingar – 2010 kan vara ett viktigt steg i rätt riktning.
Att bestämma Afghanistans interna strukturer måste vara en fråga för afghaner, men det internationella samfundet måste stå redo att hjälpa. Att vinna slaget om regeringen är ingen lättköpt seger.
För det tredje – att försvaga upproret innebär ett nytt förhållande mellan Afghanistan och dess grannländer. Terrorism, brottslighet, narkotika och migration sprider sig över Afghanistans gränser. Ändå kunde vart och ett av grannländerna göra mer för att stabilisera Afghanistan och stoppa flödet av utländsk finansiering och stöd till terrorister. För att göra detta måste mer förtroende skapas mellan länderna inom regionen. Det är därför alla Afghanistans partner och alla viktiga regionala parter har bjudits in till konferensen i London.
Närvaron av de nordiska och baltiska staterna vid konferensen i London uppskattas högt och deras stöd kommer att bidra till att skapa en tydligare och mer sammanhängande internationell ståndpunkt.
Men i slutändan beror konferensens framgång inte bara på åtaganden och löften som görs den dagen, utan på att strategier och åtgärder bedrivs av enskilda nationalstater under månaderna och åren framöver. Gränsområdet mellan Afghanistan och Pakistan är alltjämt en plantskola för internationell terrorism. Varje land måste bidra med sin del för att skapa stabilitet i Afghanistan och i regionen.
DAVID MILIBAND
Storbritanniens utrikesminister CARL BILDT
Sveriges utrikesminister
