Foto: YVONNE ÅSELL
Den teknikintensiva industrin har trots lågkonjunktur vissa svårigheter med att rekrytera tillräckligt många medarbetare med rätt teknisk kompetens, i synnerhet inom elektronikområdet.
Bakgrunden till detta är bland annat det generellt låga intresset för högre tekniska studier bland ungdomar.
Enligt olika prognoser kommer det år 2020 att saknas 80000 ingenjörer i svensk industri. Å andra sidan har Sverige en begåvningsreserv i högutbildade invandrare med ingenjörsexamen från sina hemländer.
Många av dessa går arbetslösa eller innehar befattningar som inte alls står i paritet med deras utbildning.
Enligt nationalekonomerna Dan-Olof Rooth och Jan Ekberg har runt 30000 (!) utrikesfödda akademiker jobb som inte motsvarar deras utbildningsnivå. Detta är utan tvekan ett enormt slöseri med både mänskliga och ekonomiska resurser.
Hur ska vi göra för att kunna tillvarata alla dessa människors kompetens och kunnande och säkra företagens kompetensförsörjning?
I Uppsala har man, under en tioårsperiod, genomfört en mycket lyckad ettårig påbyggnadsutbildning för invandrare med teknisk högskoleutbildning, vars examen ofta är för gammal.
I samråd med industrin har innehållet utarbetats av en akademisk lärargrupp, flera med docentkompetens och mycket lång erfarenhet från ledande akademiska lärosäten.
Innehållet anpassas dessutom regelbundet efter industrins skiftande behov.
Utbildningen har därför haft en mycket hög placeringsgrad över skiftande konjunkturcykler. Mer än 90 procent av deltagarna har erhållit fasta jobb inom en rad ledande företag som Ericsson, Nokia, Volvo, ABB etcetera.
Insatsen har således lyckats lösa en av de största knutarna på området arbetsmarknad och integration. Projektet har dock gott i stå de senaste tre åren.
För oss är det en gåta varför ett sådant framgångsrikt projekt inte får finansiering.
Eftersom Uppsalas arbetsmarknadsområde är för litet har lärargruppen med Uppsala arbetsförmedlings goda minne tagit flera initiativ för att fortsätta denna framgångsrika utbildning, men det har på senare år misslyckats på grund av motstånd från Arbetsförmedlingen i Stockholm med vilken lärargruppen tidigare haft goda relationer.
Istället för att på nytt uppmärksamma projektet med dess breddning till datasäkerhet och informationsteknologi hänvisar Arbetsförmedlingen i Stockholm till ”prioriteringar inom sina egna ramar”.
Som vi uppfattar det ser man härvidlag lite väl ensidigt till egna lokala ”behov”, istället för att betrakta problemet ur en nationell synvinkel.
Vi finner det dessutom märkligt att man från Arbetsförmedlingen i Stockholm på fullt allvar hävdar att gamla examina inte behöver uppdateras. Ingenjörskunnande är färskvara!
I rapporten ”Nya förutsättningar för arbetsmarknadsutbildning”, överlämnad till Sven Otto Littorin den 8 januari 2008 (SOU 2007:112), konstateras att Arbetsförmedlingens utbildningsinsatser ”bör föregå konjunkturutvecklingen istället för att följa den”.
Det är en väl beprövad och vedertagen praxis att utbilda under perioder av lågkonjunktur för att säkerställa kommande behov.
I en annan rapport från globaliseringsrådet (Ds 2008:10), ”Insatser för att öka intresset för ingenjörsyrket”, står i sammanfattningen att flera åtgärder krävs av statsmakterna för att, ”tillsammans med andra goda krafter”, säkerställa tillgången på ingenjörer.
Regeringen har dessutom föreskrivit att Arbetsförmedlingen ska engagera ”externa aktörer”.
Mot bakgrund av dessa två rapporter finner vi det förvånande att Arbetsförmedlingen i Stockholm, där rimligen en stor del av rekryteringsunderlaget för Uppsala-utbildningen och den framtida arbetsmarknaden för denna målgrupp finns, tydligen inte ser nyttan av samarbete i denna fråga.
Den ettåriga påbyggnadsutbildningen skulle fylla ett stort behov på arbetsmarknaden. Ändå kommer en ny och mycket angelägen utbildning inte till stånd. Arbetsförmedlingens generaldirektör måste ställa frågan varför den egna organisationen inte klarar av att samarbeta över administrativa gränser.
På vilket sätt kommer arbetsmarknadsministern att agera för att fortsatta satsningar av det här slaget kan komma till stånd?
FARBOD REZANIA
senior adviser Svenskt Näringsliv
LUCIANO ASTUDILLO
civilingenjör, riksdagsman (S)
TRYGGVE MATHIESEN
företaget Bitsim, industrirepresentantChalmers tekniska högskola, programrådet för elektro
ROGER MÖRTVIK
samhällspolitisk chef TCO
ÅSA SOHLMAN
universitetslektor, särskild utredare av arbetsmarknadsfrågor
SVANTE ROWA
f d utbildningsdirektör länsstyrelsen Uppsala
BJÖRN VON HELAND
f d länsarbetsdirektör Uppsala
OLA ASPLUND
utredningschef If Metall
