Sveriges säkerhetspolitiska situation har aldrig varit bättre. De senaste femton åren har vi levt med ett svagt Ryssland och med allierade i söder. Den etablerade sanningen är att det inte finns några militära hot mot Sverige.
Det är en dogm som i dagsläget är svår att angripa, men inte desto mindre är den oduglig som grund för en försvarsplanering.

Varje ansvarsfull planering måste definiera den tidsrymd inom vilken den är tilllämpbar och rimlig. Endast den som kan hävda att inga orosmoln skymtar före 2030 kan ytterligare några år lugnt marschera vidare i den riktning vi nu slagit in på.
Tror man däremot att den politiska utvecklingen i Ryssland kan påverka vår säkerhet inom femton år är det oansvarigt att som nu sker satsa allt på insatsförband utomlands.
Finns det då några tecken som gör att vi behöver överväga en ändrad inriktning?

I dagsläget ser jag tre frågor värda att uppmärksamma. De sammanhänger med den inre utvecklingen i Ryssland och om landet rustar militärt för vissa, specifika
säkerhetspolitiska intressen.

Den första är den norska och ryska satsningen på utvinning av olja och gas i Arktis och den transportled som öppnas genom Berings sund till Asien.
Vi står inför en mycket sannolik militär uppbyggnad i området, inte minst av den ryska Ishavsmarinen. Mycket talar för att Norge i utbyte mot gas till USA får garantier för skydd av sina nya olje- och gasfält.
Slutsatserna är två:
1) Redan i närtid, d v s inom 15 år, kan det strategiska läget på Nordkalotten förändras i en för oss ogynnsam riktning.
2) Förhållandet är fram till nu obeaktat i vår försvarsplanering.

Vi måste noga följa uppbyggnaden av militära resurser i Arktis. Även om de förs till området med helt andra syften kommer de oundvikligen att påverka vår och Finlands säkerhetspolitiska situation i norr.

Den andra frågan rör den planerade ryska gasledningen på Östersjöns botten och en pumpstation öster om Fårö.
Den har inte samma säkerhetspolitiska dimension som utbyggnaden i Arktis, men en rysk bemannad station och
utökad marin närvaro öster om Fårö är inte något svenskt önskemål, för att uttrycka saken milt.
Hur man ska se på frågan sammanhänger med hur den ryska Östersjömarinen utvecklas och den operativa inriktning den kan komma att få. Nedrustningen av vår egen flotta kan snart framstå som ett fatalt misstag.

Den tredje frågan önskar många helst inte beröra. Den gäller Lettlands och Rysslands relationer. Man bör notera att Putin genom ständiga utspel håller frågan om ryska minoriteter i Baltikum levande.
Händelserna på Balkan har lärt oss att etniska motsättningar utvecklas som laviner. Det krävs bara att några obetydliga laddningar detoneras för att processen ska starta. Sedan går det mesta av sig självt.

Att spela ut det lettiska kortet kan bli en oemotståndlig frestelse för ryska makthavare. Den som följt den politiska utvecklingen i Ryssland borde erkänna att Putins väg är en väg bakåt.

Den leder mot en ”demokrati” där en stark härskare tar makten över parlamentet, viktig industri och alla medier. Viljan
att återta inflytande i randstaterna är tydlig liksom önskan att åter spela en roll i världen.
Jeltsins ”Weimarrepublik”, sönderfallande, plundrad och hunsad, förödmjukad på Balkan av USA, har hittat sin starke man som förväntas leda landet mot en ärofullare framtid.
Den dagen ett nystarkt Ryssland finner det påkallat - eller skapar behovet - att skydda sina medborgare i Lettland uppstår den verkligt svåra frågan: vem är beredd att försvara Lettland?

Sverige förlitar sig på att Nato ska fullgöra sina skyldigheter mot sina nya medlemsländer vid Östersjön. Men, och det är den cyniska sanningen, Nato gör det enbart om det är förenligt med USA:s intressen och om kostnads- och fördelskalkylen är gynnsam.

De som hävdar att en Natoanslutning ökar vår säkerhet noterar aldrig att därmed följer också ett större ansvar för de baltiska staternas säkerhetspolitiska framtid.

Eventuella ryska äventyrligheter kommer att iscensättas enbart om man bedömer utfallet värt priset. Problemet är bara hur långt vi kan förlita
oss på att sådana kalkyler är realistiska och inte bygger på maktpolitiska önskedrömmar, som USA:s kalkyler inför invasionen av Irak.
Jag har här lyft fram tre problem, för stunden inte akuta men existerande. Därför borde försvarsministern ta upp en diskussion kring om, när och hur den svenska säkerhetspolitiken kan behöva modifieras.

Det duger inte att avfärda alla som talar om nationella säkerhetsbehov som föråldrade företrädare för det kalla krigets ”Rysslandsskräck”. Vi kan snabbare än vi anar komma till en punkt där vi inte längre kan vifta undan de problem jag sökt att åskådliggöra.

Jag trodde länge att det var utbildning av befäl eller den materiella uppbyggnaden som mest skulle begränsa våra möjligheter att återskapa ett nationellt försvar. Nu är jag övertygad om att den mentala spärren blir det största hindret.
Det förbehållslösa mässandet om att Sveriges säkerhet tryggas i Afghanistan gör det politiskt svårt att omfördela resurser till det nationella försvaret. Ändå kan åtgärder vidtas utan
stora kostnader.

En sådan är att återskapa en territoriell ledningsorganisation värd namnet, anpassad till den nya administrativa indelning av Sverige som håller på att ta form. Personellt kan den göras liten, men bör ges kvalitet och materiella resurser som låter den i fredstid spela en roll i lokala och regionala kriser.
Jag försvarar den nuvarande omfattningen av värnplikten. På den bör vi bygga ett antal ”krisplacerade” bataljonsförband, som under begränsad tid åläggs korta inställningstider (timmar).
En väg att ytterligare öka det nationella försvarets styrka är att inte upplösa de förband som tjänstgjort utomlands.

När de återvänder hem är de väl samövade och skulle kunna göra verkningsfulla insatser i samband med olika kriser i samhället. Det är en stor effektförlust att bara låta dem skingras för världens alla vindar.
Nästa steg vore att skapa ett fåtal bataljoner, ständigt uppsatta och tjänstgörande inom eller utom Sverige. Kostnaderna för dessa blir stora, men skulle ge ett rejält kvalitativt
lyft.
De kunde bilda stommen i ett större antal förband om och när det behovet uppstår.

När försvarsministern argumenterar för en internationell inriktning av vår säkerhetspolitik behöver han inte spilla krut på det gamla invasionsförsvaret. Det är sedan länge utplånat och dess resurser och kompetens ansvarslöst förskingrade.

Det som nu sker i Arktis och de risker som avtecknar sig på andra sidan Östersjön borde han våga se med öppna ögon och därmed mentalt förbereda en förändring av balansen mellan det nationella försvarets behov och våra insatser i fjärran land.