Det fanns en gång en stat i en fjärran världsdel, som hade skapats av invandrare från Europa. De hade flytt från nöd och religiös och politisk förföljelse, och de bars upp av en stark övertygelse om att det nya landet var givet dem av Gud, det förlovade landet.

En svårighet de hade att möta var att det förlovade landet redan var bebott av andra, som de måste fördriva eller härska över för att kunna erövra det förlovade landet. Men eftersom invandrarna hade överlägsna vapen var detta till en början fullt möjligt.

Landet där detta hände hette Sydafrika, och det europeiska folket kallades Boer.

För att trygga de vitas maktställning krävdes successivt allt hårdare metoder. Boernas situation var mer desperat än andra kolonisatörers, de hade ingenstans att återvända.

Man försökte skapa lättkontrollerade hemländer, bantustans för de svarta, med ledare som först och främst var lojala med den sydafrikanska regimen, och samtidigt slå skoningslöst med dem som inte underordnade sig.

Man införde rigorösa kontroller av ”infödingarna” för att förhindra ”terrorism”. Men motståndet blev bara starkare och våldet värre. Så småningom började man se att denna spiral av våld och hatspiral gick mot katastrof.

Landet kunde också ha hetat Palestina. Israels politik mot palestinierna har hämtat mycket inspiration från apartheid och har på många sätt en liknande bakgrund.

Men försöken att skapa fred genom folkfördrivning, trakasserier och straffexpeditioner eller att skapa ett palestinskt hemland, med israellojala ledare verkar lika dömda att misslyckas.

Israels militära övermakt över grannarna blir allt osäkrare liksom USA:s förmåga att i längden skydda Israel. Moderata ledare i arabländer, och andra muslimska länder, t ex Pakistan, utsätts för ett allt hårare tryck från de egna befolkningarna.

Europa och USA bär ett tungt ansvar för situationen. Århundraden av judeförföljelser och den nazistiska förintelsens fasor gjorde skapandet av en judisk nationalstat något av en nödvändighet.

För de europeiska kolonial-makterna var det naturligt att Israel skulle skapas genom kolonial erövring, liksom för USA, som själv kommit till på samma sätt. Och fortfarande präglar det koloniala perspektivet USA:s och delvis också Europas syn på Israels kamp mot de arabiska ”infödingarna”.

Bojkotten av Hamas är ett tragiskt misstag. När Hamas äntligen väljer att på demokratisk väg få ett folkligt mandat och proklamerar ensidig vapenvila möts det av sanktioner och militär destabilisering.

Som Italiens utrikesminister Massimo D‘Alena nyligen uttryckte det: ”Att inte erkänna den regering som valts demokratiskt är inte precis en lektion i demokrati, och att knuffa en sådan rörelse i armarna på al-Qaida ligger inte i världssamfundets intresse”.

Israel och USA försöker nu skapa en vasallstat på Västbanken under president Abbas och en ”krisregering” helt utan demokratiskt mandat, samtidigt som man skärper belägringen av det Hamasstyrda Gaza.

The Economist varnade i en ledare för några veckor sedan för en situation där det palestinska ledarskapet uppfattas som ”martyrer” (Hamas) och ”förrädare” (Fatah). I kampen om människornas hjärtan och sinnen vinner förstås martyrerna över förrädarna.

En hållbar fred i Mellanöstern kräver att Israel går från att vara en katastrof för sina grannar, till att bli en positiv tillgång i regionens utveckling.

Freden måste bygga på insikten att araber har samma människovärde som israeler, att varje människoliv är lika värdefullt, att deras säkerhet är lika viktig och att det är lika viktigt att tillgodose bägge folken nationella aspirationer.

Freden måste stiftas med palestiniernas valda företrädare, inte med en marionettregering. Det gäller samma som för Sydafrikas vita som fick förhandla med terroriststämplade ANC.

En viktig förutsättning för den lyckliga utgången i Sydafrika var en förändring av västmakternas förhållningssätt. Så länge USA och Europa fortsätter att stödja Israels ”koloniala” politik finns det, på samma sätt, föga hopp om att den israeliska ledningen själv skall besinna sig.

Men fortsätter den nuvarande utvecklingen något årtionde till kan chansen för en fredlig lösning vara borta. Då kan israel- hatet i arabvärlden ha vuxit bortom all återvändo. Då kan de moderata arabledarna ha ersatts av fundamentalister.

Då kan Iran och flera arabstater ha kärnvapen. Då kan USA:s vilja och förmåga att utkämpa krig för Israels skull vara ett minne blott. Då kan Israel stå helt utlämnad till mäktiga och fientliga grannar.

Arabstaterna presenterade för några år sedan en fredsplan med en tvåstatslösning där Israel drar sig tillbaka till 1967 års gränser och de fördrivna palestinierna och deras ättlingar kompenseras ekonomiskt.

I gengäld erbjöd arabstaterna ett fredsavtal som skulle kunna skapat en ny relation mellan Israel och dess arabiska grannar, baserad på ömsesidig nytta i stället för ömsesidig förstörelse.

Om USA och Europa verkligen vill trygga Israels långsiktiga överlevnad bör man stödja landet att gå från våld och diktat, in i en verklig försoningsprocess med palestinierna och de arabiska grannarna, utifrån denna fredsplan.

Varaktig fred förutsätter att Israel räcker handen till ”terroristerna”, som FW de Klerk en gång gjorde till Nelson Mandela.