De senaste veckornas transportproblem för den spårbundna trafiken har gett upphov inte bara till starkt missnöje från den resande allmänheten utan också till stark kritik mot politikernas bristande ansvarstagande.

Infrastrukturminister Åsa Torstensson har sagt att nuvarande regering satsat mer på underhåll än de tidigare S-regeringarna medan MP:s Peter Eriksson har kritiserat att regeringen inte fattat beslut om att bygga ut järnvägen.

Banverket å sin sida hävdar att man inte har resurser att röja undan snö och SJ menar att Banverket inte skapar tillräcklig framkomlighet. SJ menar också att det är statliga fastighetsbolaget Jernhusens fel att väntsalar inte hålls öppna för resenärer i väntan på tåg som inte kommer. Redan innan det totala tågkaoset bröt ut under helgen 20–21 februari var alla parter kallade till en utfrågning i riksdagen hos trafikutskottet. Alla svenska medier har fyllts av rapporter om, och från, transportsektorn.

Bloggosfären och de sociala medierna kokar av indignation över SJ, Banverket, regeringen och vem som än råkar komma i vägen för den samlade vreden.

I Dagens Eko 23/2 fick vi veta att hallar där tågen av-isades under särskilt svåra vintrar nu är tomma. Jernhusen tar så mycket betalt av de företag som SJ köper in underhållet av att dessa företag inte kan vara med och konkurrera om upphandlingen av underhållet på tågen om man använder hallarna.

Ingen tror att politiker kan avkrävas vare sig vetskap om framtiden eller ansvar för vädret. Men det vi vet är två saker – dels att kommunikationssamhället kräver en helt ny nivå på kvaliteten i både fysiska transporter och virtuella kommunikationsmöjligheter, dels att många individuella rationellt fattade beslut väldigt ofta leder till kollektiv irrationalitet.

Den avreglering, bolagisering och privatisering av det statliga ansvaret inom transport- och kommunikationsområdet som påbörjades på 80-talet har idag löpt linan ut. Idag kan vi se effekterna av att underhåll, investeringar och nytänkande inte genomförts på ett sammanhållet sätt. Numera är de ekonomiska aspekterna av varje enskild verksamhet avgörande för så kallade affärsmässiga beslut som myndigheter och affärsdrivande verk fattar.

Att skälla på SJ, Banverket eller någon annan av de aktörer som rör sig på denna så kallade marknad är därför meningslöst. De handlar alla i enlighet med den rationella ekonomiska modell som de tilldelats, och det gör så gott de kan. Ansvaret är statens. Vare sig den förra eller den nuvarande regeringen har gjort på vad dem ankommer.

Sverige är just nu det land i världen som är mest ”uppkopplat”, alltså har störst tillgång till datorer och internet. Vi är också ett av de länder i världen där autonomi, innovation och liberala idéer har starkast företräde bland medborgarna. Vårt land har långa avstånd och många pendlare.

SJ har ökat resandet med 50 procent på tio år, men några större nya spårbeslut sedan 90-talet har vi inte sett. Istället läggs alltfler infrastrukturbeslut ut på lokala beslutsfattare och förutsätts avgiftsfinansieras.

Sveriges välstånd hänger på statens ansvar för en nationell infrastruktur. Konkurrensmodellerna bortser från det faktum att långsiktig kommunikationsplanering sker under extrem risk och osäkerhet. Få beslut är så långsiktiga som järnvägsinvesteringar. En stat som abdikerar från sin roll som garant för nationell välståndutveckling kommer snabbt att tappa sin legitimitet även i andra avseenden.

Statens legitimitet är att lägga grunden för långsiktiga beslut som ingen enskild marknadsaktör har kraft att fatta. Idag har staten istället gått in i rollen som medlare mellan olika intressen. Den populäraste mekanismen för att lösa intressekonflikterna är att skapa en artificiell marknad, som öppnandet av det svenska järnvägsnätet för fler operatörer.

Istället för att fatta beslut som sätter ramarna – till exempel om utbyggnad av stambanorna – överlämnar staten problemen till marknaden. Den senaste järnvägsutredningen som kom 2008 hade direktiven att skapa ökad konkurrens. Frågan om vad som ger bäst kvalitet var inte ens tillåten att ställa för utredaren.

Jag vill se en parlamentarisk utredning med direktiven att komma fram till en plan som har acceptans på båda sidor blockgränsen och som innebär ett samlat statligt ansvar för de nationella tillgångar som svensk järnväg, elnät, bredband och vägnät är.

MARIE DEMKER

professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet och Södertörns Högskola