Nu har jakten börjat på den nya socialdemokratiska partiordföranden. Några har efterlyst en politikens Zlatan. Men politiken i sak då? Vi tror att en av flera anledningar till det rekordusla valet var att partiet saknat ett genomtänkt förhållningssätt till den globaliserade ekonomin.
Visst har det funnits fördelar både för Sverige och för världen med denna ordning. Men det har varit en utveckling som i hög grad skett på den nervösa börskapitalismens villkor, där snabb avkastning till aktieägarna blivit viktigare än långsiktig företagsutveckling. Svansen har styrt hunden, i meningen att den finansiella ekonomin velat styra den verkliga.
Vad alla kan se i dag är att löntagare under den nya ordningen lätt sorteras ut som sekunda arbetskraft, och att de som blir kvar, både arbetare och tjänstemän, måste springa fortare.
Trots det har en hel del jobb och produktion successivt flyttat ut från vårt land.
Frihandeln är livsviktig för Sverige, men det är lättare att försvara denna princip om skyddsnätet blir finmaskigare än i dag för de individer som faller ur systemet. Den borgerliga regeringens revor i nätet måste därför lagas.
Men framför allt är det hög tid för Socialdemokraterna att formulera en näringspolitik, för att skapa ny innovativ produktion, för att på sikt kunna ersätta jobb som försvinner.
Det är en vida spridd uppfattning att finanskrisen aldrig drabbade Sverige. Men enligt Teknikföretagens kalkyler har mer permanent 50000 industrijobb försvunnit.
Hur ska det tomrummet fyllas? Var finns de ”riktiga” jobben som ska säkra en framtida välfärd?
Ingen hade i valrörelsen så särskilt många svar på denna helt avgörande fråga. Det mest konkreta var att regeringen, överraskande nog med anslutning också av de rödgröna, ville halvera restaurangmomsen till en kostnad av 5,6 miljarder kronor.
Det vill säga ett stöd till en näring, som inte behöver något stöd för att växa, samtidigt som det finns växande företag som ropar efter långsiktigt kapital.
Det mesta av detaljerna i en framtida svensk politik för att stötta ny, innovativ företagsamhet är redan utrett sedan ett decennium tillbaka. Det som saknas är den politiska viljan, både hos Göran Perssons regeringar och hos Fredrik Reinfeldts.
I höstens statsbudget nämns visserligen förändringar som skulle kunna stärka en innovativ tillväxt, typ skatteavdrag för forskning och utveckling, som 22 av 31 OECD-länder har, men inte Sverige. Men i nästa andetag avfärdas förslaget som inte möjligt att genomföra ens under mandatperioden. Statsskulden är viktigare än nya jobb. Moderaterna har därmed gjort framtidslösheten till sitt program.
Den gångna krisen har visat att finansmarknaderna inte kunnat leverera. Däremot har vi fått lägre tillväxt, fler otrygga jobb, arbetslöshet, sänkta pensioner och större klyftor.
Det var inte bättre förr, men då fanns företag och banker som inte bara ville tjäna pengar, utan ofta också ville vara samhällsbyggare. Det är en huvuduppgift för socialdemokratin att nu distansera sig gentemot börsmatadorer och aktieklippare, och göra de ”riktiga” företagarnas sak till sin.
Ett inbyggt hinder för arbetarrörelsen att formulera en aktiv näringspolitik är den utbredda rädslan för att få ”fel” debatt, efter de statliga företagens 70-talsfisko, Stålverk 80 och löntagarfonderna.
Men 2010-talets näringspolitik handlar inte i första hand om att staten ska driva företag, utan om att trygga växande företags växtkraft, genom mer av såddkapital och långsiktigt statligt riskkapital, eftersom de så kallade riskkapitalisterna inte vill ta risker och är kortsiktiga.
Det handlar också om att säkra kapitaltillgången till infrastrukturinvesteringar, till billiga hyresrätter i storstadsområdena och att utveckla ny klimatteknik. En större del av AP-fonderna än idag skulle göra bättre nytta där än att som i dag bara planlöst skvalpa runt på börsen.
Vi menar att Socialdemokraterna måste släppa idén om att återinföra förmögenhetskatten. Det kanske är att svära i kyrkan, men man måste kunna bli förmögen på att starta nya växande företag, till exempel familjeföretag i Sverige, eftersom den egna förmögenheten är en förutsättning för att stå fri från kortsiktiga vinstintressen och spekulanter, och få företagen att växa.
Finanskrisen och valnederlaget har öppnat ett fönster för Socialdemokraterna att bryta upp från det förflutnas fördomar om företagsamheten. Det är en uppgift för vänstern att slåss för den goda, långsiktiga kapitalismen, innan fönstret slår igen och allt återgår till det gamla med nya bubblor och nya kriser.
BJÖRN ELMBRANT
författare och journalist GÖRAN JOHNSSON
fd Metallordförande
