Lena Posner-Körösi

Ingen vet om terrorn slår till i Stockholm, Toulouse eller någon annanstans, däremot vet vi att hatet kommer att skörda nya offer.

Lena Posner-Körösi

Måste även judar i Sverige sätta livet till innan staten ser sitt ansvar och börjar garantera säkerheten för sina judiska medborgare?

Jag inser att frågan är drastisk och det är med obehag jag ställer den. Men tyvärr är frågan relevant. För egentligen kan ingen vara riktigt förvånad över det förfärliga och djupt beklagansvärda som hände i Toulouse i måndags då tre barn och en vuxen – alla judar – mördades.

Visst, ingen kunde veta att det skulle ske just där och då. Däremot vet vi att judiska intressen sedan länge är mål för terrorister. Våld och terror mot judar, bara för att de är judar, har eskalerat under det senaste decenniet. Det gäller här i Sverige och det gäller runt om i världen.

Vi har läst om dödskjutningar och bilbomber vid judiska skolor i Los Angeles och Lyon, skottlossningar och bomber mot Oslos och Köpenhamns synagogor, mot ett judiskt center i Mumbai, självmordsattentat i Istanbul, i Indien, Thailand, Georgien, Azerbaijan.

Det finns ett mönster i en del av världens terrorism, nämligen våld och hot mot judar. Människor mördas i dag på vissa håll bara för att de är judar.

Tack och lov har vi i Sverige inte drabbats av dödskjutningar. Men icke desto mindre utsätts vi för många olika uttryck av hat och hot. Det rör sig om dödshot, om trakasserier på gator, i skolor och arbetsplatser, judiska byggnader vandaliseras, vi har upplevt attacker mot våra begravningsplatser och mordbränder vid kapell. För judar i Malmö är situationen särskilt svår, där hotas och trakasseras människor på väg till synagogan och rabbinen tvingas dagligen uppleva spottloskor, hot och hat.

Förmodligen vet inte alla utanför den judiska gruppen i Sverige hur omfattande antisemitismen är i vårt land. Den som vill få en bild kan söka sig till nätet. Där finns fruktansvärda exempel på judehat, det handlar om texter och hat som jag tror att de flesta inte kan föreställa sig. Det är självklart extrema exempel, och de flesta i vårt land har inga fördomar mot judar. Men likafullt finns miljöer som är så fyllda av hat att det är svårt för Sveriges cirka 20000 judar att känna sig trygga.

Vi vet att många av dem inte vågar visa att de är judar, de döljer sina davidsstjärnor eller vågar inte bära den traditionella huvudbonaden kalotten.

För mig som företrädare för den judiska gruppen i Sverige är detta fullständigt oacceptabelt. På samma sätt som det är helt orimligt att vi inte med självklarhet ska kunna välkomna andra in till våra olika institutioner utan att de först skall genomgå säkerhetskontroll. Men i Sverige år 2012 är säkerhetsläget sådant att vi måste skydda oss på just det sättet.

Ett demokratiskt samhälle bedöms utifrån hur minoriteterna i landet har det. Så länge den judiska gruppen inte känner sig trygg har hela Sverige ett problem. Det är inget judiskt problem, det är ett samhällsproblem och därmed ett samhällsintresse att dessa svårigheter hanteras på ett bra sätt.

Sveriges regering beviljade ett engångsanslag för 2012 på fyra miljoner kronor för den judiska gruppens säkerhet. Detta anslag var välkommet för att förbättra våra installationer av kameror och annat så kallat skalskydd. Men likafullt behandlas frågan om judisk säkerhet sämre i Sverige än i många andra länder. I Danmark får den judiska gruppen varje år ett bidrag från staten, i Tyskland och Österrike tar staten helt hand om den judiska gruppens säkerhet.

Så även om ett engångsbelopp är en viktig och välkommen signal om att regeringen tar den judiska gruppens situation på högsta allvar, så räcker inte detta. För judehatet upphör tyvärr inte nyårsafton 2012. Vi vet att det kommer att leva vidare. Vi har, med andra ord, ett terrorhot hängande över oss också i framtiden.

Ingen vet om terrorn slår till i Stockholm, Toulouse eller någon annanstans, däremot vet vi att hatet kommer att skörda nya offer. Därför vädjar vi till regeringen att komma till insikt om att läget för den hotade judiska gruppen i Sverige är så allvarlig att det behövs en mer långsiktig lösning än bara anslag för ett år.

LENA POSNER-KÖRÖSI

ordförande i Judiska centralrådet i Sverige