Svikna unga lätta byten på nätet

ett häkte i Skåne sitter just nu en 35-årig man, misstänkt för sexövergrepp mot ett stort antal unga tjejer. Han har mött och utnyttjat dem på nätet. I höstas dömde Uppsala Tingsrätt en 33-årig man till åtta års fängelse för sexövergrepp på nätet, på ett 60-tal tjejer. Alexandramannen avtjänar tio års fängelse för sexbrott mot nästan 50 unga tjejer. Han använde en falsk identitet, ”Alexandra”, på nätet för att lura till sig tjejerna.

2008 kom min bok Alexandramannen där jag intervjuar sex tjejer som Alexandramannen haft sex med mot betalning. Han ger också sin version. Därför får jag, när härvan i Skåne nystas upp, frågan från mediehåll: Varför händer det igen?

Svaren är många. Ett kan vara att tjejerna inte haft vuxna omkring sig som hjälpt dem att sätta gränser när de pressats av mannen. Men jag tror att tjejerna i Alexandramannen genom sina berättelser ger de bästa svaren. 17-åriga J säger att hon aldrig känt att vuxna tagit henne på allvar. När ”Alexandra”, den falska identiteten på nätet som lockade med modelljobb och vänskap, ville ha lättklädda bilder var J helt lämnad till sig själv.

”’Alexandras’ sätt att övertala är det värsta jag varit med om. Hon höll på i timmar. Tjatade och tjatade och tjatade. Hon hade argument på allt. Även om man själv inte fattar att man gått med på allt detta, så gav man till slut upp. För att få mig att ställa upp på bilder fick jag se bilder på andra tjejer, för att få se hur det kunde se ut. Det var bilder i alla möjliga ställningar, där tjejerna visade allt. Till slut gjorde jag likadant. Spärren försvann av allt tjat.”

Vid det här laget hade J redan kontakt med professionella vuxna. Det var jobbigt hemma och hennes pojkvän slog henne. Hon träffade en psykolog. ”Jag kände ingen respons på det jag berättade, psykologen ställde inga frågor. Det var slöseri med tid”, säger J. Så dyker ”Alexandra” upp och förmår J att resa till Malmö. Alexandramannen ska ha sex med henne för pengar. Efteråt beskriver han helgen som ”perfect”. För J var den en mardröm. Ändå var det ”Alexandra” som gjorde henne mest illa. Efter första polisförhöret trodde J fortfarande att hon fanns på riktigt.

”På ett sätt var ’Alexandra’ den första vuxna som jag kände lyssnade. Jag tydde mig till henne. Det som hände i Malmö var riktigt hemskt. Men det värsta var nog ändå att ’Alexandra’ svek. Det knäcker mig nästan mer”.

14-åriga P berättar att Alexandramannen smygfilmat när han hade sex med henne. Han hotade att sprida filmen om hon vägrade träffa honom. I ett år pågick träffarna. Det fanns inga vuxna att vända sig till, säger hon. ”Jag ville ju inte berätta, samtidigt önskade jag bara att det skulle ta slut. Jag tyckte att jag var helt ensam mot hela världen, att jag skulle växa upp och lära mig allt på egen hand utan hjälp från några vuxna”.

E var också 14 år när Alexandramannen hade sex med henne. Hennes mamma hade knarkat upp hyrespengarna. E träffade Alexandramannen eftersom han betalade för sexet: ”Jag tyckte det var fantastiskt att få en möjlighet att hjälpa mamma. Jag hade ju ingen aning om vad jag skulle ställa till för mig”, säger hon. Men också de pengarna gick till knark, och familjen vräktes. Långt senare, efter två plågsamma rättegångar, mådde E mycket dåligt. Hon skrev ett långt brev till socialförvaltningen om hur hon hade det, om allt som hänt. Och bad om hjälp. Ingen från socialförvaltningen hörde av sig och sa; jag har läst ditt brev. ”De sitter väl där med sina bullkransar och skiter i folk”, säger E.

Jag kan inte veta exakt hur tjejerna i den aktuella skånska nätsexhärvan har det och hur de hamnat i detta. Utredningen är i sin linda. Men att många unga saknar vuxna att prata med bekräftas från flera håll.

Ungdomar vänder sig inte till vuxna när de är med om jobbiga saker, visar Anna Hulusjö och Jonna Abelsson på prostitutionsgruppen i Göteborg i sin rapport ”I sexualitetens gränstrakter” (om ungdomar som säljer sex på nätet). I bästa fall pratar de med kompisar. Däremot inte med föräldrar, lärare, socialsekreterare eller ungdomsmottagningar. Ifjol publicerade forskaren Gisela Priebe vid Lunds universitet en avhandling om unga och sexuella övergrepp. Där bekräftas att unga inte har vuxna att prata med om svåra saker.

De utsatta tjejerna efterlyser vuxna som vet ungefär hur det funkar på nätet. Som kan vara empatiska och kunniga lyssnare när de behöver berätta. Som kan hjälpa till att sätta gränser, innan det går för långt. Eller som J uttrycker saken: ”Hade vuxna brytt sig lite mer skulle det kanske ha blivit annorlunda.”

Tydligare kan det inte bli. Vi vuxna måste vara delaktiga i ungdomarnas liv, även när de är på nätet. Det är vår skyldighet att inte lämna dem i sticket.

KATIA WAGNER

journalist på Sydsvenskan, har skrivit böckerna Alexandramannen och Addad på nätet