Den snabba ekonomiska tillväxten i flertalet u-länder under senare år har lyft miljontals människor ur den värsta fattigdomen. En viktig faktor har varit uppbyggnaden av finansiella system och de nya mikrofinansorganisationer som kunnat erbjuda även de fattigaste sunda banktjänster som lån och sparande. Det gäller till exempel mikrokrediter för att sätta upp en mindre affärsrörelse, ta en skördeförsäkring eller för husbyggnad. Här sker nu alltfler möten mellan traditionell bankverksamhet och mikrofinans.
Detta bygge hotas nu av den globala finanskrisen och den dramatiska ekonomiska nedgången. Något förenklat drabbas alltfler mikrofinans-organisationer samtidigt från två håll:
• Internationella affärsbanker och såkallade institutionella investerare har under en följd av år investerat stort i mikrofinansorganisationer. I flertalet fall med god lönsamhet. Finanskrisen har inneburit ett snart sagt tvärstopp från privata investerare till mikrofinansorganisationerna, både vad gäller nya krediter och omförhandling av tidigare lån.
• Låntagare i mikrofinansorganisationerna har fått det svårare att betala sina skulder. Många småföretag som startats med mikrokrediter får nu slå igen på grund av den ekonomiska krisen. Det försvårar eller omöjliggör återbetalning av utestående lån. Andra orsaker är att penningöverföringarna minskar dramatiskt från gästarbetare i USA och Europa till sina fattiga familjer i hemländerna.
Med en utdragen finanskris är nu risken att delar av den viktiga mikrofinansrörelsen bryter samman. Detta är illa nog. Men mikrofinans-, liksom bankverksamhet i allmänhet bygger på förtroende. En förtroendeskada kan ta lång tid att reparera. För de fattigas finanskris finns inga bankgarantier.
G 20-mötet i London nu i veckan vill skapa genombrott på flera områden. Det gäller bland annat att för första gången i kristider skapa engagemang för nya åtgärder och stöd till världens fattiga. I det korta perspektivet vore en mycket angelägen åtgärd för G 20 att snabbt säkerställa att välskötta, men likviditetsdrabbade mikrofinansinstitutioner kan överleva.
Mitt förslag är att utreda möjligheten av en ”global mikrofinansakut” i FN eller Världsbankens regi som kan samordna överbryggningslån och andra mer kortsiktiga stödåtgärder från intresserade statliga och privata organisationer.
Utgångspunkten för en sådan mer samlad aktion måste dock vara att mikrofinans i grunden förblir en självbärande kommersiell verksamhet, inte en biståndsfråga om gåvor. Dessa organisationer måste få växa organiskt, baserad på att kunderna enskilt eller kollektivt, tar ansvar för återbetalning av sina lån. Det finns annars risk för en urgröpt lånemoral som sätter hela verksamheten i fara.
Från den utgångspunkten finns skäl att varna biståndsgivare och privata organisationer att gå in och subventionera räntekostnader liksom att u-landsregeringar, av politiska skäl, sätter räntetak för mikrofinansorganisationernas utlåning.
I det längre perspektivet behöver förutsättningar skapas för att en konsoliderad och starkare mikrofinansrörelse kan nå ut till de omkring 2,5 miljarder människor som fortfarande beräknas sakna tillgång till ordnade krediter och sparmöjligheter.
Vad kan Sverige göra?
Det handlar inte bara om att skjuta till pengar. Vi har inte minst erfarenheterna från den svenska sparbanksrörelsen. Den har spelat en inte oviktig roll i att ta FattigSverige till ett rikt välfärdsland. Den har också varit del i en jämnare inkomstfördelning, en starkare roll för kvinnorna, visat på betydelsen av nationella sparprogram och behovet av väl avvägda och relevanta regleringar av det finansiella systemet.
Med några undantag, har de många svenska sparbankerna i nästan 200 år varit öar av finansiell stabilitet, även i kristider. Intressant nog är det just de mikrofinansorganisationer som byggt på ”sparbanksmodellen” som nu är de mest robusta.
Vi behöver även vidareutveckla den höga kompetens och långa erfarenhet som finns inom Sida både att bygga finansiella system i u-länderna och ge stöd till mikrofinans. Andra svenska investerare är bland andra Swedbank, kyrkornas u-fond och biståndsorganet Swedfund. Här finns även utrymme för nya initiativ.
Nyligen lanserade Norges biståndsminister och koncerncheferna för tre av Norges största företag inom finans- och försäkringssektorn riktlinjerna för en norsk mikrofinansfond. Inom ramen för en offentlig-privat-samverkan (OPS) skall fonden drivas på affärsmässiga grunder. Den är nu etablerad med ett grundkapital på 600 miljoner norska kronor.
Sammanfattningsvis vill jag uppmana olika parter att ge stöd till mikrofinansrörelsen på ett aktivt men framförallt ansvarsfullt sätt. Bara så kan den fortsätta att växa och bli en stark förändringskraft för fattiga människor och länder runtom i världen.
BO JERLSTRÖM
Ambassadör i utrikesdepartementet
Medlem i FNs rådgivande panel för inklusiv finansiering
