Sedan mitten av 1990-talet smugglas allt större mängder heroin till Sverige och Europa. Förändringar i smugglingsvägar samt kopplingar mellan olika former av transnationell brottslighet i öst skapar nu ett allt större hot mot Sveriges samhälleliga säkerhet.
Heroinsmugglingsvägarna från produktionsländer i Asien, särskilt Afghanistan, dominerades till och med slutet på 1990-talet av den s k Balkanrutten via Iran, Turkiet och Balkan. Irans hårda politik för att stävja droghandeln, samt allt svagare gränskontroller och ökande korruption av statsmakten i Ryssland och andra forna Sovjetstater, har nu gjort den nordliga rutten via Centralasien, Ryssland och Baltikum allt viktigare.
Heroin smugglat via Ryssland beslagtogs för första gången i Sverige 2001. Samtidigt som rekordskördar av opium rapporteras från Afghanistan har alltså smuggelvägarna förskjutits närmare Sveriges gränser.
Risken är uppenbar att allt större mängder allt billigare heroin blir tillgängliga för svenska ungdomar, samtidigt som attityden
i samhället till narkotika blir allt liberalare.
Minst lika allvarligt är de indirekta konsekvenser som når Sverige via länderna längs smugglingsvägarna. Missbruk och narkotikarelaterade sjukdomar ökar dramatiskt i Centralasien, Ryssland och Baltikum.
Cirka två procent av den vuxna befolkningen i dessa länder beräknas vara missbrukare av opiater, vilket skall jämföras med ett europeiskt snitt på cirka 0,4 procent. Över 80 procent av hivfallen i Centralasien och Ryssland är sprutnarkomaner, och enligt EU:s narkotikacentrum ECNN har 41 procent av sprutnarkomanerna i Tallinn hiv.
I dagsläget sprids hiv snabbare i forna Sovjet än i någon annan region i världen. Ledande demografer förutspår närmare tio miljoner döda i aids enbart i Ryssland fram till år 2025.
Ett annat problem kopplat till droghandel är människosmuggling, särskilt kvinnohandel, vilken enligt Europol har ökat dramatiskt till Europa. Allt fler av de cirka 120 000 kvinnor och barn som smugglas till Europa årligen tvingas till drogmissbruk för
att skapa en kundkrets för droger och för att underlätta de kriminella nätverkens kontroll över dem.
Kopplingen mellan droger och hiv kan därför medverka till att sprida sjukdomar till Sverige, vilket kan medföra stora kostnader för samhället både ekonomiskt och humanitärt.
Droghanteringen är inte ett enskilt fenomen avskilt från annan kriminell verksamhet. Den är nära sammanlänkad med organiserad prostitution, människosmuggling, vapenhandel och smuggling av biologiska, kemiska och nukleära vapenkomponenter.
Då den största profitmarginalen finns i narkotikahandeln (som omsätter över tre triljoner kronor, mer än bil- eller oljeindustrin) fungerar den ofta som plog för annan brottslighet - den korrumperar statsmakter och öppnar smuggelvägar, som sedan används för annan verksamhet.
Detta gör att de nätverk som droghanteringen skapat leder till snabba och tillförlitliga smugglingskanaler för vapen till inhemska eller transnationella terrororganisationer i Europa.
Resultatet kan redan till viss grad
observeras. De nätverk av kriminella som står bakom droghandeln har infiltrerat det svenska samhället genom inflyttning och uppköp av svenska och europeiska tillgångar.
Nätverk från öst kontrollerar allt större andelar av den illegala ekonomin men har också köpt in sig i den legala ekonomin med kriminellt kapital, till exempel på bostadsmarknaden i Stockholms innerstad. Säkerhetspolisen talar redan om en smygkriminalisering av den svenska ekonomin.
Samtidigt kan sidoeffekter ses t ex i asylsökande. Antalet (främst illegalt anlända) asylsökande från de fem största postsovjetiska staterna har fördubblats på endast ett år. Då situationen i de berörda länderna inte försämrats nämnvärt kan ökningen befaras bero på effektivare nätverk för människosmuggling. Priset är en halv miljard kronor i ökade kostnader för Migrationsverket.
Sverige har ännu inte drabbats lika hårt som sina grannar i östra eller södra Europa av narkotikamissbruk, hiv eller kriminalisering av stat och samhälle. Den snabba ökningen av
tunga droger, organiserad brottslighet och sjukdomsepidemier i Sveriges närområde skapar dock ett kvalitativt nytt hot mot samhället jämfört med tidigare problem med narkotika och organiserad brottslighet.
Sverige skulle göra stora besparingar i både monetära och humanitära resurser genom att agera preventivt för att förebygga de negativa konsekvenser som droghantering och transnationell brottslighet generellt innebär.
Det kan annars vara endast en tidsfråga innan Sverige står inför problem som inte längre kan hanteras genom relativt billiga åtgärder.
Vad kan göras för att bemöta det ökande hot som droghantering och transnationell brottslighet utgör? Ökade resurser till myndigheter såsom tull och narkotikapolis för att försvåra smugglingen av droger och smygkriminaliseringen av ekonomin är viktiga åtgärder.
Men organiserad brottslighet och narkotika måste ges en betydligt mer central roll i svensk utrikespolitik. Sverige är till exempel en stor bidragsgivare till Afghanistan, men rekordskördar av opium efter talibanregimens fall har inte givits märkbart utrymme i svensk utrikespolitik i Afghanistanfrågan.
Det är hög tid att dessa direkta hot mot det svenska samhället också behandlas som sådana i regeringens politik.
Svante Cornell
filosofie doktor
Niklas Swanström
filosofie doktor
driver Programmet för Sidenvägsstudier
vid Uppsala universitet
